Den isande nordanvinden kryper genom mitt skinn och fryser mitt brännande blod i mina ådror...

Kall är natten
I den tomma månens karga ljus
Jag minns ej längre mitt namn
Jag har levt för länge
Vintern har varit alltför lång

Jag är trött
Min längtan
Drar mig åt den plats
Där inga kalla vindar blåser
Där mitt blod ej längre kan frysas
Där vintern till slut har förlorat sitt grepp
Där jag kan sitta i harmoni i sommarnatten
Och betrakta skönheten
Bland stilla vatten och djupa skogar
Bland asar och alver
Och de som har tagits från mig
I tystnaden
Där visheten regerar

Jag kommer att förlora mig i den lidelsefulla existensen
I döden kommer jag leva

Men än är vintern här
Jag begråter mitt kalla öde
Jag är gammal, frusen och trött
Och längtar
Till den värld där jag en gång föddes
Och där jag skall födas på nytt
I stillhetens tysta skogar

I stillhetens tysta skogar...