Jag sitter här, i mörkret
Och stirrar ut över den snötäckta skogen
Fullmånen lyser, och jag tänker att jag vill vara där
Jag har alltid älskat månen

Min blick fladdrar ut över stjärnhimlen
Jag hatar stjärnorna
Så kalla, så avlägsna
Fyllda av hat, och förbannat arroganta i sitt sätt att vara

Sittandes i mörkret med två svarta ljus vid fönstret
Stirrandes i vinternatten i tystnaden
Med alkohol i mina vener
En av de få platser där jag har något slags spelrum

Jag vill stanna klockan så att jag får tid att tänka
Jag vill tvinga universum baklänges
Jag vill ta min kniv och skära ut min själ
Eller bara mina ögon

För alltid i mörkret med två svarta stearinljus
Med igenspikade dörrar och förbommade fönster
Helt själv i den värld dit ingen kan ta sig in
Även om jag nog heller aldrig kommer ut

Stjärnorna är kalla och fyllda av hat
Besatthet i ett hav av rimfrost
Mitt känslomässiga Sibirien, där jag får lov att bara vara
Men till slut kommer sommaren att komma