Varför hon ler.
Hon vill bör eller måste.
Ofta att hon vill le.
Av reflexer från andra.
Av händelsen
Och en nervretning
drar mungiporna upp till örongaveln
lyssnande.

Inget leende på glid och man ställer sig i världen.
Där framme eller därbak på led.
Man hade kunnat stå längre fram.
Glömmer vem man är, men inte vad man gör.

Kroppen rör sig i små nyanser
talar helst i små tecken.
Allt som hörs ristas in i hud som tatueringar
ett solur med pilar som pekar mot väderstrecken
och mot flodbädden, där flodfolket går under himmelen.
Om allt växer nu, och hur skördefesten blir.

Naturen, blodet i våra ådror, blodspillan av kirurgin,
och morden, när vi oförhappandes mördas
och reser oss från dött liv för den nya morgonen.

Det är då vi ändrar position.
Tar itu med marschen.

I det kalla smälter ingen isbrygga
idealen, de krossas ändå av smältdeglar
vi lyser och ler över smulkillingar
och att allt blir klart som den klara luften.

Igenom den och till våra steg, hur gråten mår
hur Lukas motsätter sig det onda via motbilderna,
och ser nu att hans vän LIV betyder ett leende.

Det smittar av sig det där var det reella tar ton,
formas som yttringar, ett hej och ett hejdå
vi ses kanske igen.