Jag minns när jag var 13
Och livet var så mycket enklare
Det tyckte jag inte då men
Då var jag en idiot
Och livet kretsade runt att få ut cigg
Och det som jag trodde var hård musik
Typ In Flames
Jag var kär också, trodde jag då i alla fall
Fast jag vet inte, jag kommer inte ihåg

Länge kunde jag bli nostalgisk över den tiden
Bara av att höra en låt
Minnas känslor, lukter, smaker
Någon slags form av lycka
Jag trodde att jag var deprimerad då
Det var jag inte, inte på riktigt i alla fall
Till skillnad från nu

Jag lyssnade på Stone Sour idag
För första gången på många år
Och kände mig bara… tom
Inte ens nostalgin finns kvar...

När jag var 14 blev jag deprimerad på riktigt
Med riktiga självmordstankar
Jag hade inga problem med tobaken längre
Det blev lätt att köpa
Eller snatta
Men jag var jävligt ensam
De jag hade umgåtts med drog vidare, eller nåt
Jag var konstig då
Jag är fortfarande konstig
Och folk förstår mig inte

Jag undrar när jag spårade ur
Var det när min pappa var full och elak när jag var liten?
Var det i grundskolan, när alla tryckte ner varandras självförtroenden?
Eller var det i gymnasiet när det togs till nya nivåer?
Jag tror att jag föddes konstig

Jag har en distinkt känsla av att ingen egentligen gillar mig
Eller någonsin har gjort det
Inte för att någon ogillar mig, det är inte det jag säger
Men få människor bryr sig när jag inte är i närheten
Likgiltiga för mig
Om jag dog, skulle säkert ganska många komma på min begravning
De flesta av ren artighet
Snarare än att de faktiskt bryr sig

Min cola tog slut
Nu dricker jag whiskyn ren
Med alvedon
För inatt vill jag fan inte drömma mer…