Hon satt och funderade över konsten, som skriver
en genom livet, inte nödvändigtvis för att bearbeta
utan för att hitta på saker. Man letar inom sig efter
material och stänger av det med en liten springa
i fönstret, när man tittar ut. Vad jag ser. Inte mig
själv, utan märker mina tankar och vad en figur
skulle kunna vilja säga mig eller andra, medan
jag lyssnar på hjärtat, tankarna och på berättelsen,
som växer fram, om man bara lyssnar.

Var vem när vad hur varför.

Linn sitter på ett jordiskt café. Det är tidlöst.
Skulle kunna vara på 70-talet eller 80-talet,
när stora omvälvningar i samhället skedde.
Från ärlig revolt till frigörelse och allt för
stor frihet. Att alla ska ha något att säga till
om genom att underminera auktoriteter,
vilket har gått till överdrift. Alla är vi auktoriteter,
och vi alla måste lyda andra och anpassa oss
för att sköta oss så gott vi kan.
Det luktar sol och kaffe. Ingen annan
skymtar till och hon är ensam.
Individen inom henne är en kontext,
även om hon inte vill kännas vid henne själv, då
det är irrelevant. Hennes inre rör sig som en
dialog mellan jag och verklighet, som övergår i fiktion.
Det som hjärtat säger tar förnuftet till sig utan att
alltid tillåta det. Igår kväll fortsatte hon på
Märta Tikkanen, som hon av någon anledning känner
igen sig själv i. Skriva sig genom livet och komma
över tröskeln till en analog värld. En dörr till hur allt
skulle kunna vara för några figurer. Egna erfarenheter
bygger upp litteraturen till någonting. Om det där med
att leva och att bemöta känslor och upplevelser.
Om det oundvikligt lidandet att bli förnekad ömsesidig
kärlek eller att bli ifrågasatt för ifrågasättandets skull.
Tankar och känslor är med i skrivakten, även om man
hittar på och maskerar sitt eget jag i texten medan
individualiteten kommer upp till ytan. Den som skriver
bestämmer själv om man vill röra sig på ytan eller simma
med strömmarna. Där fiskarnas fjäll blänker till med
orden som aktionsställning. Från småfirrar till hajar.
Man gör research för att det ska bli intressant.
Hela tiden distanserad närvarar den skrivande
genom att vara deltagande och ta ställning utan
att delta. Man håller i Kasperdockan och drar i trådarna.
"Vad ska hon säga nu då?" "Vad ska han säga sedan?"
Det linjära bildar linje på det horisontella planet.
"Vad händer sedan?" Egentligen inte konstigare än så,
om man har en plot. Den växer fram genom lek, magi och
fakta. Elle belle bi som det kan bli vodoo. Nu är det jag,
min vän, som drar i trådarna, och du Kasper, nu rör du på
huvudet åt väst och öst, åt nord och syd. Med ögon ser
du, med öron hör du. Och med armar och ben företar du
dig saker. Nämen sätt du igång, vad bråkar du om?
Det är ändå du som bestämmer. Det är ju så förbålt
roligt, allt det här. Å min Gud, vad jag är mänsklig.
Det där med att allt växer fram och mognar tills
materialet känns rätt. Det kräver sin man och arbete.