Vi vaknade upp igen, i fel del av verkligheten, som den beskrivs. Bergen svajade under oss när vi sökte uppåt och vidare. Jämnvikten är allt för att inte tippa över, glida av. Försvinna bort. Du tog min hand och jag höll oss hårt. Vem förvisade drömmarnas existensberättigande till overklighetens marker. En tredjedel av mitt liv i ett dimmoln, ett egentligen ingenting. Hjärnspöken. Rörliga berg. Du hör ju hur absurt det låter. Jag hör ju hur absurt det låter. Jag trodde du hade lämnat mig. Du lämnade mig men du kom tillbaka. Det är inte svårare än så. Inte i absurdum.

Känslan av avsaknad av; ett uttryck för sorg. Kroppslig utmattning, jag sover helst och låter det vara. Flyr problemen. Rör mig stilla utanför mig själv. Ett hav ungefär som fastnat bakom ögonlocken, dunstat av sakteligen. Med en yta som numera snarare befinner sig strax nedanför revbenen. Där ovan; storm. En stormande tystnad.

Det är som att jag tyst och snällt försöker kväva mig själv. Jag vet att jag bara sparar sorgen till senare, att i vilket avseende jag än tror mig kunna glömma och gömma i en evighet så tror jag fel. Vattnet stiger förr eller senare, det är det där med ebb och flod.

Är fast. Tiden stannade i fredags kväll för en vecka sedan men den fortsätter gå. Jag borde ligga hemma, gömma mig under täcket gråta sparka skrika slå förbanna hata sörja skicka blödiga sms böna och be allt allt allt dra åt HELVETE. Men det gör jag inte. Jag gråter inte. Och du är inte här. Du är ingenstans och jag är apati. Som att du aldrig varit min, du var nog aldrig min. Var jag din inte alls. Dimridå över tiden som flytt. Ett vitt lakan över oktober till november, mars, april.

Hur känns det? Det känns. Och inte alls. Tomt. Det är en öken i mig och runtomkring. En känsla av ingenting mer än en klump av illamående samlat bak i halsen i vägran att ta sig upp och ut. En sorglig acceptans över att nu är det förbi.