Grå, kall måndag. Ingenting stannar kvar. Varken samtal eller händelser. Regnet hörs genom ventilationsrören och ingen är riktigt vaken. Men varför skulle vi, när ingenting anmärkningsvärt händer?

Skymningen föll och med ens omslöt mig allt: glädjen och skratten, men också det svåra. Alla livets glädjeämnen men med vemodet som grundackord.

I frånvaron av en Gud behöver vi varandras medmänsklighet. Vi behöver tillstånd att dagdrömma. Kom nära, tätt intill mig. Låt mig få höra dina hjärtslag och andetag. Om du riktar blicken mot framtiden, vad ser du då? Jag kan se oss på altanen, i det långsamt försvinnande solljuset, lyssnande med halvt öra till koltrastens sång.