Under joggingturen känner Linn sig så levande.
Blodet pulserar vilt och organen syresätts.
Medan ljuset spricker upp i det väckande lövtäcket.
Det är i sådana här stunder som tankar på döden
får henne att känna att hon har många år framför sig,
men varken råd eller tid att bli överfallen eller
sjuk. Tanken föresvävar henne. Sjön speglar skogen.
Dimmorna beslöjar sikten. Men vilken orättvisa
det skulle vara om hennes fiende kommer efter
för att göra sig av med henne. För ett tag sedan
var hon hos polisen för ett olaga hot.
Mord handlar inte sällan om pengar, svartsjuka
eller alternativt ett slags hämnd.
Om hon har fiender? Ja, det har hon. Flera stycken.
Men hon hade redan mördats om någon verkligen
hade velat mörda henne. När hon kommer bort några
timmar njuter hon en aning för en gång skull.
Här kanske intet ont anande. Om hon skulle dikta.
Ropet som går genom dikten från tinget till ordet.
Skönt att fly, och stanna i det dialogiska ordet.
I det nya språkets tillblivelse från vara till varda.
Bli någonting nytt och översinnligt som en extension
av denna värld. Eller med Verlaines vokalitet.
Hur tystnaden fylls av tonalitet. Om att fullbordas
i det hela "Linn säger. Linn talar." I ordet som har röst
och karaktär eller stämma och flöde. Performativitet
i en föreställning med handling. Det referentiella pekar
utåt mot en trovärdig verklighetsbild. Intrigen
rör sig framåt. Hon andas jämnt och lugnt och
har kommet in i en lunk med en andra andning.
Hon kommer på det: hon är byggherren,
som bygger sin dikt i en arkitektonisk struktur.
Under andakt i tempel. Hoppas hon har änglavakt.
En bäck rinner porlande till sjön. En groda sitter på
en sten. Jo, hon älskar honom ännu. Edward som
röker pipa och skrattar mot henne. Hon vet, att
även han har fiender. Han berättade det en gång
för några år sedan, hur en svartsjuk kvinna hade
tagit stryptag på honom, men han slet sig loss.
Något sådant glömmer man aldrig.