Det var en gång tre systrar, som i arv efter sina föräldrar hade fått varsin stapel med penningar. Den äldsta och den yngsta systern sparade och gnetade, och fast de inte gjorde ett skapandes grand tycktes staplarna inte minska. Den mellersta systern däremot var en riktig slarva, som förslösade sina mynt på öl och äventyr. Hennes stapel var bara en tredjedel så hög som de andras, och den minskade beständigt. 

En vacker dag kom olyckan över kungariket. En förödande inflation drabbade landet. De tre staplarna med mynt var nu nästan ingenting värda. De skulle möjligen räcka till en sista kasse mat, sedan skulle systrarna tvingas ut i världen för att söka arbete.

Den mellersta systern erbjöd sig att gå och handla på ICA.

- Varför ska du gå, du kan ju inte ens uppföra dig som folk, och du ser väl inte skillnad på en liter mjölk och en burk öl, klagade de båda andra systrarna.

Då tog den mellersta systern fram en gammal herrkänga, som hon sparat under sin säng för svåra tider. Hon satte den på den mellersta stapeln med mýnt och se! nu var den stapeln lika hög som de båda andras.

- Jag slår vad om att min känga kommer att gälla för samma höjd som era klingande mynt i affären, sade den mellersta systern. Låna mig nu bara era tygkassar så ger jag mig iväg.

Systrarna skakade på sina huvuden men letade ändå fram sina tygkassar. Det var en solig dag, och de ville hellre sitta och njuta på balkongen än att trängas på ICA, så de enades om att låta mellansystern försöka.

Mellansystern, som kallades Jönsa eftersom hon oftast bar brokiga kläder som en pellejöns, travade iväg till affären med mynten i den ena kassen och ansvaret i den andra. Eftersom ansvarskassen var den tyngsta, bar hon den i den starkaste handen. När hon kom fram till affären lastade hon kassen full med öl och mjölk, fläsk och ost, äpplen och rovor. Så stegade hon muntert fram till kassan i sina brokiga trasor, staplade upp mynten likadant som de brukat stå på köksbordet hemma och satte kängan i mitten, på den korta stapeln.

- Vad ger du mig för detta, gubbe? sade hon till kassören som var en medelålders herre med sur min och stålbågade glasögon. Blir det pengar över så kan du kasta ner några kakor choklad! 

Kassören räknade mynten med surmulen min, och frynte på näsan när han kom till kängan.

- Den här får du ta bort. Den har inget bytesvärde, och den stinker.

- Men mynten är å andra sidan nyputsade och blanka, så det jämnar ju ut sig! sade Jönsa kavat och spände ögonen i gubben.

- Vi tar inte emot sekunda varor i byte, muttrade gubben och pekade på en skylt vid disken.

- Om du bara skrapar lite på ytan ser du att skinnet är prima, log Jönsa och blåste dammet från kängan i ögat på gubben. Dessutom kan jag inte komma hem med skon igen till mina systrar, för då slår de mig gul och blå, och du vill väl inte medverka till misshandel av era kunder?

- Nåväl, hit med skon då, suckade gubben och gned sig i ögat. Han tog kängan i nypan, fnös och satte den i ett hörn under kassadisken.

- Och så vill jag ha ett kvitto, sade Jönsa.

- Jag har ju redan givit dig ett kvitto på maten, vad mer kan du begära?

- Ett kvitto på att kängan är mottagen som betalning. Jag kan ge dig fem kronor för besväret. Jönsa halade upp en sliten femkrona ur sin ficka, en som hon sparat för att lägga i kundvagnen, på den tiden de hade råd att handla mat i hela vagnslaster. 

Kassören suckade djupt. Kön bakom Jönsa hade växt till ansenlig längd och de närmaste började kasta uppfordrande blickar. Han stirrade på myntet. Så råkade han lägga märke till årtalet. Det fanns en klassisk felprägling på sista siffran. Eftersom kassören var myntsamlare på sin fritid visste han att det var ett samlarmynt han hade i sin hand, till på köpet ett som kunde göra honom rik. Han nickade avmätt åt Jönsa, skrev ut ett kvitto, hjälpte henne packa ner varorna och stoppade ner tre prima chokladkakor.

När Jönsa kom hem till sina systrar blev det glädje och gamman. De festade på öl och mjölk hela kvällen. Jönsa lagade mat och systrarna sjöng. Om och om fick hon berätta historien om hur hon lurat kassören att ta emot kängan som betalning. Så dansade de hela natten och var glada. Nästa dag fick de förstås gå till arbetsförmedlingen, men det är en helt annan historia.