Först efter några dygn upptäckte de hur jag smög runt inne på anläggningen. Det var lättare än jag trott att låtsas vara turist. Men till sist hade laboratörerna börjat ta min iakttagande närvaro på allvar. Naturligtvis måste man inse en sådan självskriven astronaut jag är! Hade förstås föredragit att farkosten skulle förbli ren fantasi, men ingalunda. Träden byggs upp flera år i timman. Tre medresenärer har redan blivit utsedda. Verkar röra sig om två undulater och en apa.

Min uppdragsgivare hade visserligen hyrt en modul, helt i sin ordning. Emellertid visade den sig vara för förvaring av batterier. Plus mindre, mer molekyltäta kroppar än min... Så jag fick ägna dygnen åt att cykla runt i korridorerna, testa ramperna och klättra mellan avsatserna. Hålkorten var ofantligt coola, fast blev tvungen hämta ut ny variant varje trekvart, efterhand som kunskapen om krypteringsteknikerna växte. En vanlig simpel röntgendetektor genomskådade dock mitt bristfälliga turistskap - såg hur jag är en bofast komponent i rymdprogrammet.

Istället för att låta robotarna lyfta ut mig ur systemet blev jag instängd i denna förbannade såpbubblan. Och inte bara jag... Vansinnigt! Vill ju åtminstone sitta i min egen kabin om jag nu ska sitta insydd. Inatt har de installerat massa paneler här inuti kapseln. Raderna av rektanglar gör mig hemskt snurrig. Trots att panelerna är tysta och knappt lyser alls. Jag vill ha på sin höjd två knappar, plus en spak. Och varje gång jag räknar dem så ska det uppstå nya nyanser. I en en aldrig sinande variation på ett o samma tema trivs jag bäst.

Dessutom ska här provas ut magnetiska skor, dylika som man kan klättra med på alla håll och kanter. Det kunde blivit riktigt skojigt - om icke kapseln vore så otroligt rund. Jojo, försöker skilja på ner och upp... Apan tycker mer än hälften ska vara upp, men jag tycker tvärtom. Undulaterna förefaller nöjda med vilken lösning somhelst. Vi förväntas sköta såpbubblan ihop, hålla forskningsprojektet levande inom dess steriliserade ramar. Mitt keyboard faller aldrig överbord, ty tangenterna slingrar sig i bägge ändar, likt en krökt orgelklang.

För övrigt löper rapporteringen vidare för fulla provrör. Det är egentligen en relativt snäll tillvaro. Jag kunde ju ha blivit utslungad ur hela systemet, irrandes naken i rymden, mycket väl uppslukad av ett svart hål. Här behöver vi bara bestämma oss för att synkront trycka på de orangea knapparna, så kommer det hyfsat smaskig mat genom luckan. Apan har en härlig humor om man behandlar henne på lämpligt sätt, med lagomt provocerande pusselbitar. Undulaterna känns mer och mer som att det är just dem som håller expeditionen svävande.

Vid bokningstillfället hade jag sett fram emot spännande, sexiga spiralgalaxer. Önskar nu något helt annat, mest bara att återfinna mångubben. I bästa fall passar såpbubblan att trä om månens stilla skimrande glob. Solens öga är vid maximalt medvetande om varenda rotation härinne, men stör oss sällan med sin brännande passion, blott små återsken. Det stora filtrets miljoner reflektorer funkar lika exceptionellt väl som fläktsystemet. Vi hålls alldeles lugna, men ändå långt ifrån döda. Inget djur i världen har skuggan av en chans att knapra sig igenom till den andra, heta sidan av hinnan.

Huruvida min uppdragsgivare hade förutsett allt detta har jag ingen god aning om. Fick hursomhelst ett vykort för några somrar sedan, där han tycks beskriva hur han själv åker omkring i hotellets korridorer, med välfylld kamera på magen och konstant fria frukostar. I varje fall vid den tidpunkten hade laboratörerna föga upptäckt hans bristande turistskap. Måhända fick även min uppdragsgivare en permanent cell så småningom, egen eller delad. Det tänker jag knappast forska kring i första taget.