I åldersglidandet
finner jag

egendomligt nog
ett slags lugn

i att vi alla har samma slutliga öde
både skrämmande och självklart

vi föds och vi dör
vi dör och vi föds

hela tiden

över hela Jorden

och förmodligen
på andra planeter också

Så varför
är vi så förbannat
ondskefulla
en del av oss?

I vårt delade slutgiltiga öde
finns ingen plats för ondska!

Det gror en slags protest i mitt sinne!

Backa en aning
och tänk efter!

Vad är viktigt?

Kan inte hejda tankarna
på alla människor
som ständigt spelas upp inför mitt inre
och den ofrånkomliga insikten
att de är en del av mitt jag

Utan dem
finns jag inte

Utan dem
har jag inget liv

Vi går alla över bron
till något annat

Till något okänt

Skrämda och nyfikna

Vad har vi för val
annat än att älska varandra!

Ja, hatet
är vår största fiende!

Så är det bara!