1.
Rummet är mörkt. Persiennerna neddragna, belysningen dämpad och det enda ljud som hörs är ventilationens sus och när jag kommer närmare sängen, din svaga andhämtning och det nästa ljudlösa droppandet från behållaren på ställningen som via slang och kanyl för in cellgifterna i dina blodbanor. Det är slut nu tänker jag, slut och inget går längre att laga.

2.
I köket står din stol. Runt om den råder ett obeskrivbart kaos. Stolens ryggstöd är tejpat och skevt. Sitsen är fläckig av urin och andra utsöndringar. Geggan har gått in i träet. Armstöden är nednötta och solkiga. Träet i det närmaste svart. Mögel smuts nikotin och urin är de påtagliga lukterna. Jag står handfallen mitt i detta och vet att vi övergav dig och att du ensam i vanmakt fått bära hela skammen.

3.
Vid trafikjusen speglas din sammanbitna profil i bildörrens fönster vid min sida. Tänk om jag bara kunde röra vid dig och låsa upp. Två barn, säkerhetsbältade och utmattade sover i baksätet. Motor- och trafikljud är allt som hörs. Mitt hjärta har brustit och hjärteblodet rinner ut genom mina näsborrar ner över hela min kropp och väter bilgolvet omkring mina kalla fötter. Rödsvart sockrigt och varm rinner och droppar det konsekvent osynligt och utan att ge minsta ljud ifrån sig. Motor- och trafikljud är allt som hörs.

4.
Hur jag än försöker så kommer det bara upp igen. Ögonen tåras, tungan är i vägen, smaken obeskrivbar. Där, vid IKEA bussens hållplats, gratisbussen som går mellan Kungen Kurva och City. Där, mitt i folkhopen, ofattbart ensam, åker den personliga historien emotionell hiss mellan mage hjärta och gom. Den smakar surt. Nyss gick de båda älskade åt var sitt håll därifrån. Jag blev stående kvar och försöker förtvivlat svälja. Varför går det inte?

5.
Där låg hon, på alla fyra, på gångbana bredvid Skolgatan, nära parken mitt i staden. Hon såg ut att vagga fram och tillbaka. Han saktade in med cykeln, drog i skärmen på sin vindmössa när han klev av och fällde ner cykelns stöd nästan samtidigt som han la sin högra hand på hennes ena axel. Försiktigt sade han ”hej” men ryggade ändå lite bakåt när hon vände upp sitt ansikte. Makeupen var utsmetad och uppblandad med snor och tårar, huden genomskinligt blek och ögonen förvirrade.
”Han har gett sig av”, mumlar hon och tittar ner i marken igen, ”han drog tillsammans med min vän Sara, men barnet är borta nu, dött, utsuget”. ”Kan du följa mig hem bara tror du, det är så konstigt förstår du, jag verkar inte kunna stå på benen”.

6.
”Är du blöt, du sa du var blöt”? Han kliver snabbt ut ur taxin och står huttrande på denna för honom helt okända plats i den stora staden och tittade på henne, ”Varför är du blöt”? Han sträcker ut handen mot henne och försöker få henne in i taxin, men hon väjer undan och håller om sig själv samtidigt som hon vänder honom ryggen och börjar gå säger hon ”jag är nedpissad”, ”han slog mig tills jag pissade på mig”. Hennes röst är metallisk och hård. Förvirrat skickar han iväg taxin efter att han betalat och börjar huttrande gå efter henne. Hon ser honom inte ens. Det är mycket sent.


7.
”Du har en vecka på dig att lämna skolan. Vi vill inte ha dig kvar här”, säger rektorn, mycket bestämt.
”Du kan inte vara seriös” svarar jag ”det här är en internatfolkhögskola, jag bor här och har ingen annan bostad för tillfället. Det är februari och säkert 20 grader kallt ute”.
- Det skulle du ha tänkt på innan.
”Innan vad?” svarar jag med istappar i rösten, reser mig på darrande ben, vänder honom ryggen, går ut i vintervädret över gårdsplanen in genom porten i huset mitt emot, tar trappa upp, låser upp dörren till rummet, går in stänger efter mig, låser igen och sjunker ihop på golvet. Därinne finns absolut ingen luft.


8.
Juldagsmorgon glimma. Säkert tjugo grader kallt ute och alla sova, om dock inte i enslig gård. Alla utom Lotta. Hon har vaknat tidigt, snabbt fått på sig sina kläder, tassat ut i köket och satt igång kaffekokningen och varit på toa innan hon försiktigt tassade tillbaka in till sin man och barnen som ännu sov så gott. Hon sätter sig försiktigt på sängkanten, smeker dotterns kind och viskade ” vakna lilla vän, vi ska stiga upp nu och åka till julottan”. Inget livstecken.
Hon ruskade lite på sin mans axel. Inget händer. Försiktigt stryker hon över dotterns kind än en gång. Dotter slänger ut handen i sömnen och slår henne. Maken fortsätter sova. Sonen sover i sängen bredvid. Utanför lyser himlen stjärnklart.


9.
Precis då, när jag låg på golvet i trapphushallen, blåslagen, riven blodig i ansiktet, med trasig blus och han ringde på hos en av sina grannar, precis så gick jag sönder och har tyvärr inte riktigt gått att laga sedan dess.


10.
”Bröderna bröderna bröderna bröderna Cartwright” sjöng hon medan hon tog hoppsasteg mot hemmet och TVn. Snart skulle den magiska saken få henne att glömma vem hon var och vad.

Snett bakom henne, var de på väg. Hon såg dem inte
Så var de ikapp och utan förvarning började de knuffa på henne från tre olika håll samtidigt och skrattade.

Mellan hemmet och skolan fanns ett djupt stort brett dike vid vägen. Hon försökte hoppa över det för att komma undan dem men missade och föll ner i det isiga och kalla vattnet där hon sedan kravlade runt för att hitta fotfäste och skolväska. Isvattnet kröp in genom skor, vadmalsbyxor och lovikkavantar. De stod först och tittade på, skrattande och retande slängde isklumpar på henne. ”Tranan tranan fula fågelskrämma”, skrek de och skrattade, medan de sprang bort från henne. De var också tre, som bröderna Cartwright.


11.
”Varför kommer du hit? Vi vill inte ha dig här. Det blir bara bråk. Det är samma sak varenda gång!”. I smattrande vågor kommer orden mot henne medan vinden blåser i håret. Hon kisar mot solen och rör försiktigt vid den varma träväggen hon lutar sig mot. Hennes mun är torr. är bara hon ansvarig? Nej, hon svarar honom inte. Tittar bara på hans ryggtavla när den bestämt avlägsnar sig. ”Varför? för att ni är min familj” tänker hon och förstår verkligen inte var kylan kommer ifrån. Solen skiner ju.


12.
”Du behöver inte komma tillbaka. Vi ger dig din semester i lön så kan du sluta redan idag.” Lämna in nycklarna när du tömt rummet och det är bra om du gör kvällstid. Det blir lättast för alla”. Han lät hård kort och kall, denne man som jag sett upp till, gett smultronplantor, pratat gott om och litat på. ”Ska bli” svarar jag så gott det går, reser mig och försöker att inte tappa balansen när jag ska gå. Benen vill liksom inte bära mig och det är evighetslångt till dörren ut.


13.
Det ringde på dörren. Jag öppnade och där utanför stod en polis. Det var en ung man som såg snäll ut. ”Får jag komma in, sade han. Jag drog i filten jag virat omkring mig, ryckte på axlarna och nickade in mot hallen så han kunde komma in. Han stängde dörren försiktigt efter sig. ”Jag fick en polisanmälan, sade han, från din före detta sambo, vad har du gjort?”

Under fötterna fanns ett golv, så var det bestämt, det visste jag, men just nu var det inte där. Istället hade ett svart hål öppnat sig och ner genom det föll jag handlöst. Inga svar av något slag fanns att få tag på i det fallet.


14.
”Vilket glas vill du ha att dricka ur”, ropar jag förvirrat mot dörröppningen ut till det vardagsrum som aldrig varit mitt där du sitter kära vuxna barn, ”kom och välj”, vi ska duka fint, det är Nyårsafton. Det blir tyst och det enda som hörs är mitt hjärta som dunkar hårt mot bröstbenet. Mina händer darrar när jag tar glasen ur skåpet. Han som en gång gett sig av, står där i sitt kök och tittar på mig. ”Vad hände?” viskar jag. Han vänder sig bort och mumlar ”ingen av oss klarar av det här”.



2014-12-30 / redigerad 2015-01-10
Lena Renman