När du väl förbisett min gnista
vill du se den, men du låtsas
att den inte finns.
Ser du den - inte?
Ändå så vill du skämma bort mig
Men inte med din närhet utan med din frånvaro.
Och jag har vant mig vid den, som vanemänniska.
Jag har gnistor i mitt liv, men saknar din trots allt,
ofta på kvällen hukar jag mig över tankar och känslor
för att översätta själen, min själ är rätt så kvinnlig.
Och en idé kläs i ord.
Just nu läser jag "Livsfrukt" av Lars Ahlin.
Om en sjuk mor som bara ligger i sängen,
medan barnen hälsar på.
Jag tänker på skillnaden mellan vetenskap och poesi
som mellan framställning och upplevelse eller
mellan belägg och uttryck.
Hur enkel och konkret är inte vetenskapen?
Medan konkretismen i den kreativa konsten
strävar efter nyenkelhet, dvs. förnyelse och
vardag i dikten för att göra den levande.
Inte nödvändigtvis som en spegling av verkligheten
eller ens det verkliga utan en berättelse som tar fart
i en vilja att berätta och åskådliggöra en handling
med ett förlopp. Hur modern blir glad när barnen
kommer på besök och hur vardagen ser ut.
Modern heter Emmy. På sitt nattduksbord har hon
tabletter. På en tejpremsa står det 'kulpiller', bara
så att hon kan få leva med glatt mod och inte dras
ned i underjordiska plågor för döden gör ont,
förbannat ont, säger hon, som alltid levt med döden
som livets syster. I sänglampans skärm sitter en mjukisnalle
fäst med en säkerhetsnål. Maskoten fick hon som liten flicka
av sin storasyster, som sytt den på dagis, och den ska
ge henne tur. Nu är det så att Emmy inte haft den valsen
i sitt liv utan snarare har hon fått sin beskärda del av
jordiska plågor. Läkarna vet ännu inte vad hennes plågor
består i, men hon påstår att hon själv vet det, och då
blir läkarna sura och vägrar att lyssna för att det var
hon själv som kom på't. Hon inbillar sig att det inte vore
så svårsmält för andra, om en behörig doktor kommit
på det. Nåväl, tiden lär väl utvisa vad hon lider av, inte sant?
Bara hon inte blir utvisad från sin säng, brukar hon
skoja med sina barn, men det vet man aldrig med
byråkratin. Läkarna är kompetenta, men de borde lyssna
på patienten, som känner sig själv bäst. Nu ska Emmy ut
och springa milen. Men mor måste vara från vettet!
Springa en mil när hon bara ligger i sängen, hon måste
väl kunna hålla sig till realiteterna. "Ja, det gör jag", svarar
hon alltid, "det gör jag mer än någon annan. Jag är väldigt
bra på att sova nämligen! Och någonting måste man väl
kunna tjäna pengar på." Barnen tycker att deras mor är
lite rubbad, men de har vant sig vid det här laget, men
att deras mor sover för mycket tycker de nog är lite märkligt.
Det var visst efter några lunginflammationer allt började...