Det var alldeles tyst i rummet. Det enda ljudet, förutom det svaga surret från luftkonditioneringen, var ett avlägset skrattande från någon av uteserveringarna på Medborgarplatsen. Vi låg nakna och ännu varma på sängen och tittade upp i taket.

- Du är underbar...

Hennes hand sökte min som svar.

Jag tyckte om hennes sätt att uttrycka sig. Det fanns något befriande självklart i hennes sätt. Hon var tydlig i sina känslor. Det gav mig ro och jag tyckte om det. Hon kramade min hand och jag lyfte upp täcket som glidit ner på golvet och la det över oss. Fortfarande utan att säga något, vände hon sig mot mig och la sitt huvud på min arm. Hennes hand sökte min hals och ena benet kilades in mellan mina. Hon kysste mig på halsen med sina mjuka underbara läppar.  Jag la min hand på hennes höft och drog henne ännu lite närmare. Jag tyckte om ha henne nära, min hud mot hennes. Hon var alldeles avslappnad och mjuk och jag kysste henne någonstans på håret där jag kom åt. Hon reagerade inte, hennes andning var alldeles lugn, hon hade redan somnat.

Tröttheten kom snabbt över mig. Jag slöt ögonen och kände hur jag började försvinna. Sista känslan innan sömnen var den av hennes doft.