Huane mej så liten jag blir
när mörkret faller kring torpets vägg
skogen intill mig som dagtid är vän
blir om natten skrämmande hotfull

Den enda ljuspunkt som lyser min väg
är fullmånens magiska strålar
och skuggorna smyger bland skogens träd
och lidande röster hörs klaga

Jag måste väl ändå få mig nån sömn
och tassar mot ensamma sängen
men ute hör jag de hemskaste tjut
och stegen av smygande fötter

Det tisslar och tasslar i tomma rum
det knakar i golvtiljors bräden
visst hör jag från vinden att någon går
med släpande steg fram och åter

Huane mej så liten jag blir
behöver min nalle i sängen
en trygghetens famn att krypa intill
bli famnad och lugnad i natten