Du säger att jag ger dig mening. Att min kärlek till dig har tvingat dig att våga tro igen. På ord som kärlek och tillit. Att jag med min kapitulation, tvingar även dig att kapitulera. Att det skrämmer dig att du vill gå så långt för någon annan. Att det skrämt dig så pass att du ibland har tänkt tanken, på att avsluta relationen.

Det skrämmer mig eftersom det är precis så jag också känner. Hur många gånger har jag inte tänkt att det är för krångligt, det vi har. Vi lever så olika liv, kommer från två helt olika kulturer och lever i olika länder. Allt jag lärt mig genom livet säger mig att det inte kommer fungera. Att det kommer ta slut, och göra djävligt ont...

Men så ser jag på bilderna på oss tillsammans, och ser inga olikheter längre. Eller när jag hör din röst på telefon och det är som om du sitter framför mig, så där lätt framåtlutad som för att inte missa ett enda ord. Eller när vi träffas och din närvaro får allt att kännas så självklart.

Du har fått mig att vilja tro igen, och det skrämmer mig...

Och nu är du snart här, vi kommer att ha två veckor tillsammans. En del av mig kan knappt vänta på att få se dig gå igenom gaten. Att få ta emot dig, hålla om dig och kyssa dig för första gången på flera månader. En annan del vet redan nu att du kommer röra om i mina stilla oceaner. Att du kommer hitta mina tvivel och sprida ljus bland mina skuggor. Att du kommer förändra mig...