Det sitter en man i mitt huvud,
han räknar sekunder och år.
Han pillar med dåtid och nutid
och bokför imorgon igår.

Arkivet han har bara växer
likt hallon och buskar och snår
medan jag sitter här och blir äldre
och mindre och mindre förstår.

Mannen i skallen är ilsken
och säger att jag bör förstå
att uppföra mig för min ålder
och fan inte som tjugotvå.

Men gubben i huvet kan fara
åt helvete ut i det blå.
För fastän håret har tunnats
och tänderna har blivit få
så är jag den samma här inne
som tittar så nyfiket ut.
Och åldern jag har i sinnet
är nog samma när min tid är slut.