Det var den gamla alternativskolan, som nu flyttat till de fashionablare delarna av Västerbro och höll sommarkurser för alla åldrar. Dottern och jag hade bokat en månad. Vi fick dela lägenhet med två danska poeter. Den Äldre var mörk med ölmage och ett slutet ansikte. Han påstod att Den Yngre poeten, som var blek och rödhårig, älskade honom vad han än gjorde. Jag tyckte han borde älskat mig i stället, jag kände ju igen honom trots att han försökte göra sig osynlig, och han hade ju ställt sin coola väska bredvid min i hallen. Läder med röd målning, som en hennatatuering, så smakfullt eget hantverk. När han framträdde i TV poserade han liggande på ett runt bord i mörk kostym och med glitter i pannan under hårmanen, som en tärna fast tvärtom. Han var så söt att jag inte kunde låta bli att säga det.

Andra veckan kom inspektörerna från skolan och knackade på köksdörren. Jag hade hoppats att de skulle fylla på skafferihyllorna som gapade tomma, men de ville bara utkräva dokument på vad vi hade planerat för projekt till vecka 32 och samla in överblivna skålar. Jag hade två stora metallskålar med stjärnor som jag fått av mina föräldrar. Den mindre lyckades jag rädda, men den stora blev beslagtagen.

Väninnan som var med på kursen anförtrodde mig att hon var djupt besviken. Inte ens loppmarknaden höll vad den lovade. Och hennes söner hade blivit trakasserade på fritidsavdelningen av danska huliganer med apliknande läten. Frågan var om man inte borde begära pengarna tillbaka?