Idag är det andra dagen i rad som min kropp inte vill...
den protesterar med värk och trötthet,
en trötthet som gör kroppen till en dallrande gelehög
till en obrukbar maskin som inte vill fungera längre
jag försöker finna utvägar till att ge den orken tillbaka
men allt förkastas och nonchaleras...

jag känner att livskraften sakta rinner ut...
och blodets kretsgång sakta men säkert går sin egen väg
jag kan bara känna den, och se på när kroppen sakta förfaller
förfaller till något som inte borde finnas inte borde existera,
känner mig väldigt liten, när tiden bestämmer mitt kretslopp
men det är bara att acceptera och hoppas på

att vår herre har en mening med mitt liv och ger mig ögon att se med,
tankekraften att kunna stoppa och förändra,
och livskraft att kunna absorbera det som är viktigt
försöka glömma och gömma det som bryter ner mig
förlänga halmstrået jag famlar efter
och om jag lyckas...då har ett underverk skett i min värld!