Smällen in i tunnelväggen blev brutal...och ändrade allt...

 --------------------------------------------

Så kom hon äntligen ut igenom dom automatiska dörrarna. I vit kavaj och top, slitna jeans, en solhatt och ett par mörka solglasögon. Det långa mörka håret och den bronsfärgade hyn gjorde att hon stack ut bland alla de andra bleka engelsmännen. Hon tittade lite till höger och vänster innan hon fick syn på mig i trängseln av mottagande vänner, familjer och älskande. När våra blickar möttes sken hon upp i sitt stora underbara leende och jag trängde mig så snabbt som möjligt fram i det lätt oorganiserade glädjekaos, som verkade uppstå varje gång dörrarna öppnades och nya resenärer strömmade ut i ankomsthallen.

Vi höll om varandra en lång stund. Hon hade ett sätt att hålla mig på som var magiskt. Hennes händer sökte sig under min skjorta och upp på ryggen och jag kände hennes hjärta slå fort och hårt och vi var så nära att det nästan kändes som vi stod där alldeles nakna. Vi sa inget, för inga ord behövdes där i vimlet av människor och ljud. Under några ögonblick var det bara vi och alla människor och ljud bara försvann. Så kysste hon mig och jag såg tårarna och började gråta jag med. Vi var tillsammans igen.

Jag hade ordnat med hotell i Monaco första natten, sen väntade en mysig liten villa med pool och utsikt över havet på oss strax utanför Nice. Det skulle bli en pefekt miljö för oss.

Jag tog hennes väska och hon tog min hand och vi gick ut på parkeringen utanför ankomsthallen.

- Du kör väl? sa hon.

- Om inte du vill?

- Nej tack! Ratten på vänster sida och fransk trafik! Dessutom vill jag kunna titta ut över havet. Det såg underbart ut från flygplanet när vi gick in för landning. Att ett hav kan vara så blått! Vad har du hyrt för bil?

- Den svarta där.

- Mercedes cabben?

- Ja

- Du, jag kanske ändå vill köra...

- Nänä, försök inte!

Hon skrattade och kysste mig. Jag la hennes väska i bagageutrymmet och tryckte på knappen för att öppna taket.

Hon hade varit uppe sen tidig morgon och vi bestämde oss för att ta motorvägen till Monaco för att spara tid. Kustvägen längs havet och de små pittoreska orterna var mycket finare men den skulle vi få många chanser att åka på senare. Jag svängde ut från flygplatsen och tog vägen upp på motorvägen. Landskapet längs medelhavskusten är både bergigt och fullt av vikar och med byar på bergssidorna. Motorvägen är därför både slingrig och byggd med många kurvor, broar och tunnlar.

Det var för en gång skull gles trafik på den i vanliga fall så hektiska sträckan och kanske fem minuter kvar till avfarten som skulle ta oss ner till Monaco, när jag i backspegeln ser motorcykeln komma i hög fart i vänster fil. Vi låg i höger fil och var precis på väg in i en tunnel. Dessutom svängde motorvägen till höger, men det är inget problem om man håller sig någorlunda till fartbegränsningen på 100 km/t. Precis innan motorcykeln hinner ikapp oss säger jag till Chandra att nu kommer det en galning på mc. Ögonblicket senare blir vi med ett vrål från motorn omkörda precis inne i tunneln. Jag ser att mannen som kör har en kvinna bakpå. Båda är klädda i shorts och linne.

Sen går allt vansinnigt fort. Farten på på motorcykeln måste ha varit över 160 km/t och mannen som körde måste ha förstått att han missbedömt kurvan helt och hållet och försöker bromsa ner farten. Jag ser hur bromslyset tänds och hur motorcykeln får sladd och glider ut till vänster mot tunnelväggen. Synen av när den krashar in i väggen och mannen och kvinnan slungas av motorcykeln, in i den skrovliga betongväggen för att sedan som livlösa dockor med våldsam kraft studsa tillbaka ut och glida längs vägbanan, kommer för alltid att förfölja mig. Jag får med tjutande däck och vibrerande antisladdsystem stopp på bilen, ställer den på tvären mitt på vägen och säger åt Chandra att springa mot tunnelöppningen och få stopp på bilar som kommer. Jag vill inte att hon ska se. Jag kan höra bilar som stannar med tjutande däck bakom mig, när jag med en isande känsla springer längs blodspåren på asfalten och bort mot två livlösa kroppar...

En sekund...det var allt som behövdes...