Synen var helt overklig...det var som en krigzon med plastdelar från motorcykeln, blodspår och bitar som släppt från tunnelväggen.

Längre in i tunneln låg två livlösa kroppar. De låg en bit ifrån varandra. Den närmaste var kvinnan. Längre bort låg mannen som verkade ha klämts fast i den tunga motorcykeln och därför glidit längre. Det var avskavda hudbitar i blodspåren fram till kvinnan som låg alldeles orörlig på rygg, med huvudet i den stora svarta hjälmen vridet bort mot där mannen låg.

Det såg nästan fridfullt ut på något sätt. Hon hade groteska blodiga skrapsår på sina smala armar och ben, på vissa ställen var det som om huden slitits av kroppen i stora stycken. Jag noterade att hon inte blödde längre ur såren och sen såg jag vinkeln på nacken. Även om hjälmen gjorde det svårt att se, så kändes den omedelbart helt fel. Visiret var bortslitet och jag böjde mer ner på knä över henne, alldeles nära för att kunna få kontakt, men fick ingen reaktion när jag försökte prata med henne. Blicken var fäst någonstans förbi och bortom mig, och jag visste att hon var död. Jag försökte ändå hitta någon puls, men fann ingen.

Jag hörde de snabba stegen och upprörda rösterna i tunneln närma sig. Några stannade och några sprang förbi mot mannen längre bort. Jag hörde stressen i rösterna som pratade med larmcentralen och jag hörde den dämpade gråten från de som kände sig maktlösa. Lika maktlösa i stunden som jag själv. Jag ville resa mig och gå bort och ställa mig bland de gråtande, men kunde inte ta bort blicken från hennes ögon.

För jag visste att minnet av dessa sekunder för alltid skulle följa mig. Att hennes död framför mina ögon, för alltid skulle finnas hos mig som en grotesk insikt om livets grymma förgänglighet.

Men jag ville inte att det skulle bli ett minne enbart av en död människa i en sargad kropp. Jag ville inte minnas henne så. Jag ville minnas en människa. Så jag sökte och sökte efter liv i de bruna ögonen och sket fullständigt i att jag satt i blodet från hennes trasiga kropp. Jag ville se en själ. Hon hade några hårstrån från det långa svarta håret i ansiktet och en impuls i mig ville stryka bort det. Men jag gjorde det inte utan började gråta istället.

Jag vet inte hur länge jag satt så när jag känner en hand på min axel och vänder mig om. Det var Chandra som satt på huk bredvid mig och sa:

- Kom, ambulansen är här nu, det finns inget mer du kan göra för henne.

Jag reste mig och hon tog min hand och ledde mig en bit bort och vi satte oss båda på vägkanten med ryggarna mot tunnelväggen. Jag sökte hennes hand och hon tog den och vände sig emot mig.

- Jag gjorde inget för henne, hon var redan död.

- Men du satt med henne, så att hon inte skulle behöva vara ensam.

- Jag satt med henne...för att jag inte skulle behöva vara ensam...

Hon sa inget men kramade min hand lite hårdare. Jag vände mig emot henne och sa:

- Det finns inga hjältar...vi är alla offer, i den här märkliga tillvaron vi kallar livet...