Ville slumra nere i dalen
invid mandelträdens värdiga blom
Klinga den alltid längtade harpans toner
Men, blev någon annan
Önskade stå fri i mörkgrön höstmark,
renad från alla levnadsårens grin
Leva och dö fagert som ett höstlöv
Men, är vid misstagen vigd
Blev regnfall,
kalla, kallande Vindar, liten till Ödet,
en kort väldoft innan döden,
likt slaget nässel,
brutna citrusblad,
höstmarken efter nattregnen
Men, kan onekligen älska
när något finns att älska
Det vill brista här
mellan gruset och lövverket
Finner sämst kärlek
Den, vilken inte kan hittas
Här duger mig icke svek,
renaste Kärleken kränkt,
ruinernas kläder
eller egna viljans strävan dräpt
Är lagd öppnad, en ensamt oruttnad,
i äppelkorgen lämnad fram till sorgerna
Är sällsamt hårt, så sällsamt mjölnad,
att bäras iväg från övergivna kvarnarna
Känner alla vajande sipporna Sol kysste
De fagert sloknande, redan slocknade,
ställda, där hjärtat buret nästan räckte
och till er vägran aldrig varit saknade
Är snärjd,
slagen ner i släckande futtighet
Är gömd,
med en onåbar kallhamrad nöd
Är grämd,
fylld med alla dagarnas intighet
Är dimma höjd,
omsvept, täckt under svagad vilja
Är lysande snön på frusna stammar
i minnets nedbrända skogar
Är ett stilla nattmoln, en upprest lövdoft,
vilken aldrig finner Världarna igen
Är inlåst,
kvarad där blemmor lämnas
Är min vinst bortöst,
ryckt och svept i en klunk
Håll i Trädet ni vet bär era blad
medan vi bryter av grenarna
Är detta.
Är det ni aldrig kan känna