Det var Martin, Carina och jag som delade rum i det stora kontorskomplexet. Vi jobbade där. Vi skulle vara glada att vi hade jobb på ett ställe där det fanns lunchrestaurang och ABAB-vakter, sa Martin. När nu tiderna var som de var. Kriget hade sin gång men kulturen måste överleva. Vi gick en kurs på deltid i rörelseimprovisation. Jag tyckte dansdelen och akrobatiken var svår men Martin sporrade mig att inte ge upp.

- Vi kan öva efter duschen i kväll, föreslog Martin. Carina såg skeptisk ut. Vi hade ju lovat spela kort med henne i kväll och hon visste av erfarenhet hur lång tid våra duschsessioner och dansrepetitioner brukade ta.

Kulturens kamp mot kriget, den som vi så länge förberett oss för, kom förr än vi anade. Redan nästa förmiddag stod soldaterna där och hånlog över Martins och mitt försök att gemensamt bygga en giraff med våra kroppar. Martin hade lyckats riktigt bra med giraffens bål och benen. Han stod i brygga med näsan i vädret. Jag gjorde mig redo att kliva upp och balansera på hans bröst för att gestalta hals och huvud.

Just då sköt soldaten första skottet. Det träffade Martin i bröstet, just där jag hade tänkt placera mina fötter. Martin stönade svagt och sjönk ihop på golvet. Nästa skott tog i näsan, som flög i väg i en båge tvärs över rummet.

- Jag ger mig inte så lätt, konsten ska segra,  mumlade Martin innan blodet steg upp genom de två hål som varit hans näsborrar och kvävde honom. Huvudet föll på sidan och hans blick slocknade. Jag kysste honom på pannan och skrek.

- Martin min älskade! Du var den mest fantastiska!

Jag ångrade mig genast – tänk om han hörde mig fortfarande? Hörseln lär ju vara det sista sinne som lämnar en människa i dödsögonblicket.

- Det är du fortfarande, ropade jag.

Hur skulle jag kunna forsätta kampen på egen hand utan Martin? Jag försökte föreställa mig hur jag skulle kunna gestalta giraffens huvud stående i luften. Jag kände soldaternas blickar borra sig in i min nacke. Hjärtat klappade fortare och förväntan steg. Snart måste jag agera.

Som tur var blev vi avbrutna av Carina som kom in och ropade att min dator hade blivit stulen. Det visade sig efter närmare undersökning att den hade blivit beslagtagen för att den innehöll filer med förbjudet innehåll. Carinas kompis Annika hade råkat ut för samma sak. I hennes fall handlade det om mannekängbilder som gränsade till pornografi. I mitt fall var anklagelsepunkterna mera oklara. Jag saknade min lilla smarta dator med dess svarta blanka lock och Martin med sitt svarta blanka hår. Två förluster på en dag, det var bara för mycket.