Linn ringer till en vän i den tyska poliskåren och berättar
vad som hänt. Att folk försöker slå ner henne
och knäcka henne. Då sa han rätt och slätt
"att så får det bara inte gå till". Överfall och oegentligheter,
som hon berättat om, bottnar nog i en störning i deras
labila psyken. Men de bör ändå polisanmälas till den
svenska polisen. Jaru, ärendet ligger redan på deras bord
efter ett besök hos polisen. Men utan konkreta
bevis kan man inte inleda en polisutredning. Linn
kryper ihop. Om nu fred aldrig har rått på vår jord,
inte ens i våra hem, var ska man då bo?
Ska man verkligen behöva bli så obehagligt bemött?
Och vilka rättigheter och skyldigheter kan man få om man
inte ens kan få sitt grundläggande krav på hemfrid bejakat
av kvastar och kvisslor. Hon skulle vilja säga något till dem.
"Men sväva nu inte utan ta fast mark under fötterna
och gå med fötterna på jorden. Låt mig vara."
Fullmånen är sig lik och hon sover gott på natten,
då hon kan dagen. Linn kommer att tänka på sitt lantställe
och fårskockarna på ölandsmarkerna. Det är mörkt nu
och klockan är 21:20. Snart september.
Hon vänder ryggen till lille kärleken för att inte låtsas
om sina känslor och visa sig vara fostrad.
Men ljuset bor kvar i hennes hjärta. Hennes kärlek
Nils kommer fram till henne och lägger armarna
om henne. Han undrar vad hon gav dem i
avskedspresent. Hon hade bara sagt hejdå
(men funderade på att ge dem en potta).