Över en sten över hård granit i strandkanten
sköljer miljontals havsvågor och bildar små ringar
på havsytan som när barnen kastar smörgås och skrattar.
Stenen har legat där sedan kambrium
och jag har sett den glänsa vid stranden sedan
min farfar köpte hus vid havet på 60-talet.
Han brukade säga, att människan inte är lika
hårdhudad, men att vi måste härda oss på ett klokt sätt.
Det som inte dödar det härdar, sägs det, sa jag,
men höll ändå inte riktigt med, då jag hade velat
komplettera med någonting annat också...
Vi är gjorda av organhud som vårt hus, skelett som vår
byggnation, mjukdelar, och en själ, själen, psyket,
animus och anima, det tål en hel del vindar, men inte alla.
Nog blir vi starka av utmaningar, ja, de positiva
i alla fall, bara vi tar hänsyn, bara vi är rädda
om varandra. En natt drömde jag om att jag
skulle stryka med och förlisa med min segelbåt
ute på sjön i stormoväder. Det skulle kunna hända mig,
det skulle kunna hända alla.