Ett barn betraktar tillvaron utefter de mönster som spelas upp. Likt en matinéfilm på sovrumsväggen. Barnet agerar, interagerar och spelar med. Eller så spjärnar det emot. Men en sanning finns där alltid. Spelet man föds in i, och dess regler, är den värld man rättar sig efter. Det gjorde jag efter bästa förmåga. Jag tog till mig den plats jag befann mig på och jag sjönk in i den. Djupt. En del av mig försvann, en del av mig kom tillbaka.
Det var en värld där barnet förväntades trösta en gråtande vuxenvärld, en värld där barnet fick beröm för att det själv aldrig grät.
Som barn var jag som en filmkamera. Jag synade min omgivning i tysthet. Jag tog in och samlade alla intryck. Lagrade alla händelser och alla röster runt mig. Försökte finna strukturen i kaoset. Hitta svaren kring alla viljor omkring mig. Försökte mig på att förstå den vuxna värld av svek, missgynnsamhet och tvivel. En vuxenvärld som slet och drog åt alla håll. Som krävde uppmärksamhet och bekräftelse. Jag spelade in den på band och fick möta motstån­det när samma värld inte ville höra sin egen stämma.

Jag hittade gömmor och platser där jag spelade upp små sagor för mig själv. Ju trängre platser desto bättre. Ju mindre sagor desto livfullare. Små äventyr som besegrade verkligheten utanför. Min verklighet. Jag modellerade en ny. Den var mörk och skrämmande, men vacker och ren. Den var min.
Idag försöker jag skapa struktur i det jag skriver. När jag skriver så sorterar jag livet. Städar det. Polerar det. Jag skriver mig själv lite bättre. Ger mig själv nya ögon att betrakta mig och min omgivning med. Jag har en filmkamera i min hand. Den får ta barnets plats och barnets syfte. Nu kan jag lämna garderoben och visa upp denna lilla värld för min omgivning. Den värld som gav hopp och näring åt min drömmande själ. Den värld som bet ifrån i mitt ställe, när jag var för svag. Mitt eget Narnia. Mitt Melonia.

Kreativitet och destruktivitet lever i en nära sym­bios. Den är ett och samma. Den oförlösta kreativ­iteten får explosiva uttryck och sorgen som gnager kan nära viljan att skapa. Den kan också bli en förödande konsekvens när den kvävs. Av egen hand eller omvärldens. Kreativiteten är för mig lika viktig som luften jag andas. Behovet av den genomsyrar allt. Jag ser livet som en nära döden­upplevelse. Där man kan förkovra sig i insikter och möjligheter om man bara kan gå utanför sig själv en stund. Se livet från en annan plats. Byta perspektiv.

Döden möter du ständigt. Den är en del av dig. Den färdas bredvid dig, som en ständig följeslagare och kompanjon. En ständig process. Ett parti schack om din själ. Men jag tror på reinkarnationen som ständigt sker inom dig. Man är sin egen hjälte om man så önskar, sina egna hinder om man det tillåter. Du är protagonisten och antagonisten i denna fantastiska berättelse som är ditt liv.
Den där lilla pojken som satt på golvet och klippte ut dockor i papp, till sin dockteater som han byggt, han fantiserade om en värld i miniatyr, en fantasi bortom verkligheten. Verkligheten som i hans fall bestod av en röd heltäckningsmatta i ett rum fyllt med kontorsmaterial och sorg. Den lilla världen han skapade, visade sig bli så mycket större än han själv. Den färgade livet mer än livet kunde göra. Den blev en bärande kraft.

Jag satt ständigt där framför den öppna elden i vardagsrummet och drömde mig bort. Såg de slickande lågorna bli till levande väsen. Såg en glödande stock bli till en bädd av lava. Såg livets uppkomst och alltings förintelse. En magisk dans där ingen gav upp. I elden fick livet mening och cirkeln den slöts. Jag strävar ständigt efter att blåsa syre på den där glöden som brinner så hett i mitt och allas vårt inre. Försöker att sprida elden omkring mig. I allting jag gör. Att leva är att dö en smula men döden skrämmer mig inte.
Tanken på att förlora lusten att skapa gör det.

Allting jag nånsin gjort har haft en riktning. Ett mål. Oavsett om det så skett medvetet eller under­medvetet, så har jag, antingen i stunden eller långt efter att den passerat, kunnat se det. Mönstret i vägarna jag valt. Jag utbildade mig till dekorationsmålare för att dörren slogs upp av en till synes slump. Upptäckten av att jag kunde behärska teknikerna innebar att jag förstod möjligheter. Som kunde nyttjas för ska­pandet av mina egna små världar. Arbetade i flera år med måleri och restaureringar runtom Köpenhamns gator och höll fantasin om miniatyrens värld vid liv på kvällar och nätter. Det outtröttliga behovet av att få skapa fanns vid min sida. Fastän vägen ibland är hård och stenig och full av stundande tvivel, så klamrade jag mig fast vid drömmen.
Innan dess utbildade jag mig till webdesigner, vilket öppnar dörrar och fönster till den moderna världen, genom digital och grafisk kommunikation. Fast min röst var egentligen en annan. Det var dockan som skulle tala, inte koden. Det var pigmenten som skulle färga duken, inte pixlarna. Efter år av sidospår och med minnet av min dock­teater i skymundan så fann jag till slut mig själv, där vid vägskälet. Bära eller brista. Drömma eller förverkliga.

Hur vuxen jag än blir så hamnar jag alltid där igen, tillbaka på golvet. Förhoppningsvis så har man nya insikter och nya svar för varje gång man landar där. Livet har alltid fört iväg mig. Ibland på en rak linje mot mål, ibland iväg på sidospår. Det enda som är konstant är skapandet. Viljan att berätta dessa sagor. Att måla dessa tavlor. Att leka med dessa ord.
I filmens värld är en vuxen man som leker med dockor oftast galen. I bästa fall en bit bakom allt. Men genom att dra i marionettens trådar så kontrollerar jag mitt eget öde. Finner min egen styrka. Mina egna svar. Min egen röst. Alla mina berättelser handlar om mytologiskt mörker, förödande teknologi och barnens dröm­mar. De handlar om de evigt upprepande mönstren. Surrealistiska maror och frågor utan svar. Ett eko ur förfluten tid.