Vi fick ge oss av redan på morgonen för att hinna till lunchen hos farmor. Jag var bakfull efter gårdagens jamsession med grabbarna, lade fötterna mot vindrutan och somnade snart. Hippien körde som vanligt. Han hade hållit igång gänget hela natten, suttit bakom flygeln och horjat sig igenom samlingen av evergreens från pärm till pärm, så han borde egentligen vara tröttare än jag. Sanningen var nog den att han inte hunnit nyktra till än. 

Inte förrän Hippien hade parkerat Toyotabussen diagonalt på farmors gårdsplan - bara för att göra intryck och ställa till besvär för övriga gäster att komma ut - blev jag varse vilka som egentligen var med i bilen. Förutom våra egna två små som sov sött i hemmasnickrade olagliga bilbarnssäten satt en av bonussönerna i det extra baksätet, det som inte var fastskruvat och kunde välta vid minsta inbromsning. Jämte honom satt den sympatiske basisten från igår kväll. Jag tyckte fortfarande att hans instrument liknade en förvuxen träskofiol, men han förklarade tålmodigt att det var en nordafrikansk cello med banjosträngar, det hade han ju sagt i går kväll?

- Förlåt, jag hade glömt, mumlade jag.

Jag stapplade ut på den solbelysta grusplanen och vinkade lamt till de farbröder och kusiner som samlats på gårdsplanen. Öppnade bakluckan på det vanliga sättet med det rätta trycket av en rostig spik och kände mig ett ögonblick tacksam för den diagonala parkeringen, som skymte mitt förehavande ifrån släktingarna. Det fanns en del bilmekaniker i gänget som säkert skulle velat hjälpa till, och det hade Hippien aldrig tillåtit.

I bagageutrymmet låg förutom mina tre fiolfodral en dräggfull saxofonist. Jag drog palestinasjalen för munnen för att bättre stå ut med spritångorna, och öppnade den första lådan för att ta utomhusfiolen - bara för att upptäcka att g-strängen hade gått. Naturligtvis hade jag inga extra i facket. Jag öppnade casen med inomhusfiolen för att leta extrasträngar. Stallet hade rasat, bara att ta för sig. Jag försökte skruva loss den grova strängen, men stämskruven satt som berg. Jag ropade på Hippien för att få hjälp, men han stod redan ute och spelade dragspel med farbröderna och basisten, och hörde inte ett smack. De stampade så gruset yrde, kusinerna klappade takten och hönorna flaxade omkring.

Vad skulle jag göra? Kusinerna blev säkert besvikna om jag inte spelade en låt. Altfiolen hade jag lämnat hemma. Det tredje fiolfodralet rymde en barnfiol som vi byggt om till sonen, med förkortade strängar som inte längre passade på någon annan fiol. Tyvärr hade han hittills inte visat något intresse för instrumentet. Han skulle väl bli dragspelare som alla andra män i släkten, fick man förmoda. Fiolen var så liten att det var svårt att spela rent med fingertoppar bredare än ett barns, och det hade varit löjligt att komma ut med den på gårdsplanen i konkurrens med åtta dragspel och en ståbas.

Jag funderade på att ta D-strängen från inomhusfiolen och slacka ner den till ett G. Även om ljudet skulle bli sunkigt skulle det nog fungera för ett par låtar. Just när jag hade börjat skruva loss strängen ropade farmor att maten stod på bordet.

Vi åt i timmar, vi åt i tre. Det var sill och köttbullar, pärer och hackekorv. Sen var det jordgubbar, ris a la Malta och fruktcocktail. Kaffe, brännvin och sju sorters kakor. Jag kämpade för att få i mig lite av varje rätt och inte verka alltför oartig.

Efter maten ville Hippien omedelbart åka hem, eftersom han inte gillade att spela kort. Jag anade att han inte skulle att tåla att förlora emot mina farbröder. 

Barnen somnade direkt, med magarna fulla av ris a la Malta, mätta och nöjda. Själv kände jag mig lätt illamående men föll ändå i halvdvala.

Vi stannade vid ICA-affären för att köpa mjölk och bröd till frukost. I kassan fick vi vänta i tjugo minuter. Det kändes som en timme. Hippien höll på att gå upp i limningen. Just när han styrt stegen mot kontoret för att klaga möttes han av kassörskan, som log så sött mot honom att han genast förlät henne. Jag betalade och vi bar ut varorna. 

Saxofonisten hade vaknat och drog några yrvakna, brölande riff. Jämte honom satt en av farbröderna med durspel och brännvin.

- Har du bjudit in alla dom? Ska vi jamma i kväll igen menar du? frågade jag Hippien. 

Han nickade.

-  Jag har ju kört dig till din släktmiddag. Nu är det min tur att festa loss. Staffan och Ägget kommer kanske också förbi, och Arne med elbasen är nog kvar, han har ju ingen bil.

Arne ja, med den fantastiskt vackra elbasen i collageteknik. Jag hade bidragit med nedre delen av locket, ett fake-fiollock i playwood med rosor som Arne skickligt hade infogat och lackat. Att han inte kunde spela mer än några taffliga toner på instrumentet förlät man honom. Han visade ju en sådan kärlek till musiken. 

-  Jaha. Har vi mat så det räcker då? Borde vi inte ha köpt en back öl åtminstone?

Farbrodern nickade uppmuntrande åt förslaget. Jag återvände till affären för att komplettera inköpen. På avstånd hörde jag Lillan vakna och gny. Jag hoppades saxofonen skulle lugna henne. Klangen lät något mjukare nu.