jag är ingen tom duk längre, nej,
jag är en blålera
det går ingropningar i mina tinningar.

älskling, jag har rivit upp mitt ben,
i ett rutmönster så vi,
kan lösa detta korsord.

”DNA-sprudlande och hästliknande?”
”Finns i ugnen?”
”Den enda vinnaren?”

det hade kunnat vara fint, det hade kunnat vara,
något annat än,
de märkbara konsekvenserna,
fel tid och rum och person,
ett skri och en blödande fot.

en dag skall alltet förenas med dig,
som redan hade tånaglar,
tydligen.

Men inte nu.