Fingerspetsar mot jord. Känslan är svag, skälvande på gränsen till ickeexisterande.
En är i den stunden oövervinnerlig. Botten är nådd, men jag behöver aldrig mer ta mig upp. Här kan jag stanna förevigt.

Det är endast en känsla, underbar må så vara men snart gör sig livet och dess mest grundläggande behov påmint. Jag är endast halvvägs. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag någonsin kommer att nå fram.

Det är mörkt omkring mig, och i takt med att luften i mina lungor sinar minskar mitt synfält. Jag ser knappt något längre. En prick, en punkt av ljus. Ytan.

Du.

Jag rusar mot målet, benen paddlar, med viftande armar. Pulserande ryckningar genom min kropp, muskler som försöker klämma ut det sista unset syre ur mitt blodomlopp.

Även om jag når fram, bryter ytan. Tar dig i min famn. Vet jag ej om jag klarar det, om jag kan spela något annat än en patetisk biroll i periferin av någon annans liv.
Det har blivit mitt signum.
På samma sätt som ovissheten etsat sig fast. Så som tveksamheten har blivit en del av min person, av mitt jag.

Jag vet inte om jag klarar det.

Tänk om målet är nått,
precis då som kroppen ger upp.

När man offrat allt för ett andetag av lycka,

Vad finns då kvar?