Under en period i mitt liv frågade jag ofta mig själv vad meningen med livet är. Det enda svar jag fick ifrån mitt inre var – att leva.

Det var lite frustrerande att få ett så enkelt svar. Jag sökte något större, något mer komplicerat och mer uttömmande – något som kunde ge mig en tydligare riktning i livet.

En tid därefter var jag tillsammans med en god vän och våra barn på besök i Furuviks djurpark. Regnet började ösa ner och människor sprang för att ta skydd. Min vän och våra småttingar hittade in i en liten lövkoja. Jag insåg att jag inte blev blöt och upptäckte att jag stod under ett stort träd vars lövverk inte släppte igenom något regn.

Lutad mot stammen frågade jag trädet var meningen med livet är. Svaret kom snabbt – att finnas. Frustrerande likt svaret jag fått tidigare.

Ännu en tid senare var jag med några vänner på en halvö i Mälaren. Vi hade haft en fin sommardag tillsammans och jag befann mig uppflugen på ett stort, till hälften sprucket klippblock och betraktade mina vänner som gick omkring på stranden.

Halvliggandes i sprickan frågade jag stenbumlingen vad meningen med livet är. Återigen kom svaret ögonblickligen – att vara.

Denna gång blev jag inte bara frustrerad, utan faktiskt lite arg över att inte få ett mer uttömmande svar. Hetsigt ställde jag därför stenen frågan, ”men om du blir krossad till grus och utlagd på en väg då?” Svaret kom lika lugnt som snabbt – allt har en mening.

Tre riken säger; att leva, att finnas, att vara – det är meningen med livet.