Idag köpte jag en koboltblå kjol
den har jag också gått klädd i
alltsedan. Suttit med den på min
balkong. Halvlegat i soffan och
dragit upp den, blottat bar hud för
värmens skull. Funderat över vad
du skulle tycka om min koboltblå
kjol. Och vad din reaktion hade
blivit över blottad hud. Jag vet
vad mina tankar sade, men inte
vad dina hade blivit.

Och när jag såg ned på det mjuka
vackra blå tyget slogs jag av en
känsla. Hemma, jag är hemma.
Blått är jag. Jag är blå. Och sedan
tänkte jag att det måste jag göra
något åt. Undrar om du gillar blå.
Jag visste längst där inne att jag
var blå. Det var jag i mitt liv innan
detta. Sedan förändrades allt och
jag blev färglös. Jag måste handla
färger. Färger talar om liv. Precis
som regnbågen talar om skatter
som vi människor dåraktigt nog
strävar efter. Fast vi alla vill väl
vara dåren som strävar. Vad
vore vi annars. Utan strävan.