Att vår vistelse i Mittersta Mittens Rike kom att dra ut på tiden berodde delvis på undersökningens art. Översättningen av de nyfunna uråldriga bildtecknen till ett något så när kompatibelt modernt latinskt alfabet måste ske långsamt och i flera steg om den överhuvudtaget skulle kunna generera något slags värdefull kunskap. Detta förfarande krävde i sin tur omfattande lingvistiska studier, bland annat i mandarin och kantonesiska, vilka lättast ägde rum på plats.

Följaktligen blev vi kvar i den lilla bergsprovinsen i flera år. Maken hann både pensionera sig och träffa en ny kinesisk flickvän efter vår skilsmässa, medan jag troget forskade vidare, efterhand alltmer uppslukad av de magiska tecknen.  Naturligtvis blev vi en visa på bygden:  De Galna Svenskarna.

Ryktet om vår svenska galenskap ledde en dag till en konsekvens jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om. Vi fick av Regeringen I Mittersta Riket det Ytterst Ansvarstyngda Uppdraget att ta ansvar för Det Kejserliga Underbarnets fostran och vård, under Hennes Höghets första levnadsår. Jag tilldelades, trots att jag redan uppnått den aktningsvärda åldern av femtio år, huvudansvaret som Amma. Min före detta man fick agera Pappa varannan helg, helt enligt de Svenska Regler som Mittersta Rikets regering upphöjt till allmän lag, och som för övrigt också gällde för vår femårige son.

Exet fullföljde sitt uppdrag med ansvar och svensk blygsel. Varannan helg lät han Hennes Höghet leka med dockorna på loftet. Högheten, som nyss fyllt tre, klarade loftstugetrapporna med glans och sorterade raskt bort de asiatiska sidenskimrande dockorna till förmån för de svenska av certifierad plast. Hon lät dem prata svenska, kissa och rapa, och återvände som ett lydigt barn till köket när Pappa ropade att det var dags för Köttbullar. Sonen höll en solidariskt låg profil, satt på köksgolvet och körde med sina bilar.

Själv var jag ju inte Helgpappa utan Vardags Amma. Jag gjorde, med ålderns rätt, så gott jag kunde. Hennes Höghet föredrog den högra tutten. Fast att mjölktillförseln där var synnerligen trög lät jag henne hållas, ammandet var ju trots allt mest en formalitet. Jag kände mig en smula lättad över att jag kunde kompensera mina bristande mjölktillgångar genom att bibringa Underbarnet en gedigen lärdom i svenska språket och litteraturen. Jag undervisade Hennes Höghet i alla stilarter av Det Svenska Idiomet. Efter några veckor kallade hon mig Morsan.

Av Regeringen I Mittersta Riket hade jag fått en Amulett i min vård, ett Hjärta Av Guld som Underbarnet vid något mera mogen ålder förväntades bära om halsen.  I brist på ett mer traditionellt föreskrivet förvaringskärl lade jag amuletten i silkespapper i den minsta av tre Ryska Gummor, och omslöt lilla hjärtat med mor och mormor.

En dag när Underbarnet, sonen och jag var ute och fikade fick Hennes Höghet spelet. Hon jazzade loss i sin dyrbara mönstrade sidenkjol, exponerade sin runda mage och utsatte mig för offentlig skam.

- Morsan, nu kör vi! skrek Den Blivande Kejsarinnan och spottade på golvet.  Först måste vi ha lite dricka! Hon grep två 33 cl Loka från bardisken och dansade ut över golvet med rullande höfter. Jag fick skamset förklara för servitören, som inte tog VISA-kort, att jag inte hade några kontanter, men skulle återkomma så fort jag kunde.

- Nu drar vi till ICA! ropade Underbarnet.

Sagt och gjort, snart gick vi där mellan raderna i den lokala butiken och shoppade tonfisk och rengöringsmedel. Sonen snattade en Snickers  och stirrade mig djupt i ögonen i bön om solidaritet. Jag tog sats, men hann inte säga ett skvatt innan varuhusdetektiverna dök upp. Två kvinnor, synkade som Kling & Klang och specialiserade på ungdomsbrottslingar tog honom avsides och lämnade mig och Underbarnet i svåra samvetskval.

Kejsarinnan och jag utbytte en snabb blick, och teleporterade oss efter ett ögonblicks tvekan till Norra Ishavet.

Himlen var mörk. Isflaken var fyllda av vrakspillror, överlevare och bråte. Det fanns en räddningsbåt av gummi. Enligt de medföljande instruktionerna kunde jag inte transportera två avatarer av Kejsarinnan samtidigt, så jag valde amuletten, packade in den Ryska Gumman i en plastkasse med tidningspapper och rodde för glatta livet.

När jag kom tillbaka för nästa leverans var Kejsarinnan redan borta. De överlevande ryckte på axlarna och förklarade att de skulle klara sig fint utan min hjälp, så jag återvände till caféet.

Sonen var lyckligen frisläppt från detektiverna och stod i nu i kö till toaletten. Jag tog också en plats, för Kejsarinnans skull, eftersom jag anade att hon snart skulle explodera. Huden kring hennes navel verkade genomskinlig, och såg ut att när som helst kunna släppa ut halvsmält maginnehåll.

- Tuuuuuuttttttttten! vrålade Underbarnet.

Jag slängde en blick ner i plastkassen jag fått med från isflaket. Bland tidningspapper och halvsmält snö skimrade något blått: min mammas halvsydda sidenklänning. Onekligen ett livsprojekt värt att axla.