När du tog hennes liv i dina händer
Så tvingade du oss på knä
Bakom den inre stormens brusande
Ligger verklighet i lä

När det knakade och det krasade
Försvann synen från min värld
Som ammat mig och hoppats mig
Beprövat mig så tärd

Jag finner mig i öken
Långt bortom hennes sista rop
Samma avstånd till de levande
Till minnen och till tro


När du tog hennes själ mellan dina tänder
och rev sönder hennes kropp
Så skrek hela vårt kollektiva inre
Åt vårt åderlåtna hopp

Jag fann mig mitt i rummet, hos dig
Där inget återspegla färg
För varje cell som skrek om hämnd
Fanns ett stycke utan märg

Sjönk ihop, bedrev mig ut
och lämnade hennes rop
Skulle ha funnits för dig, systra min
Borde ha väckt mig och mitt mod


När du drog hennes inre genom eldar
Med din vidrigt sjuka säd
Så skapade du ett avgrundshål
Rakt genom hennes så vackra värld

Hatet som jag känner
Finns det nog för dig och mig
Men systra min, som du brände så
Jag hatar att du får

Jag felade, åh vackra syster
Var av trasig genetik
Där ligger du nu på bädd av rosor
Över stam av rostig spik