Kliver ut från hans port som så många gånger tidigare. Luften är smutsig och tung - full av avgaser och partiklar som cirkulerar i mina lungor. Livet cirkulerar i mina tankar. Jag börjar gå och inser att dagen är ny. Trots att jag befinner mig på samma plats, i samma omslutande atmosfär. Jag har lämnat den där porten för sista gången och vill inte se mig om. Han packade sin väska och jag vet att han reser bort för gott. Oavsett om han återvänder; jag har lämnat honom nu. Asfalten under mina klackar är grå, himlen är grå och allt i hans lägenhet är någon nyans av grått. Hans ansikte i morgonljuset är grått och vår vardag tillsammans är grå. Samtidigt känner jag varken förakt eller tristess - han är vacker, i sin gråskala. Vi hade kunnat vara vackra tillsammans men jag passar inte in. Jag vill ut. I min väska ligger Goethe's Farbenlehre - jag har varit blind och jag vill lära mig att se. C'est la liberté.