Står ute i den lite kyliga natten.
Ser upp mot den stjärnklara himlen
och förundras över hur stor den är.

Jag känner mej liten och obetydlig
och undrar hur morgondagen ska bli.

Stjärnorna ser ut att blinka mot mej,
som om de ville säga: "Oroa dej inte,
vi vakar alltid över dej!"

Jag lyssnar en liten stund till nattens
ljud. Hör på det stilla bruset av ån
och suset i trädtopparna i den svarta
skogen, som ruvar omkring huset.

Men mörkret är inte så mörkt, för
ljuset från stjärnorna når mej där
jag står. Det har varit på väg i många,
långa år. Men tänk att det når mej i
precis rätt tid.

Tacksamt tar jag emot trösten. Jag 
vet att jag inte är ensam, inte över-
given och den känslan fyller mej.

Även om du ibland känns långt
borta, så finns du där, helt nära
och om jag bara lyfter blicken,
så kan jag se dej!