den dödes sonater river mjukt

i det som blev kvar

jag ser på tiden som på glaset

ett andetag från sin början

när barnet förstod

metrometerns orubbliga roll

jag hör eldens puls

den hastiga rörelsen

onödiga ord

som till slut rider

på en döende fars sadel

som inte alls vill

jag hör det som inte lämnar mig

känner drömmens vidd

i märklig lutning in mot det

som är skört betingat

ömt flätat intrång

framälskat krav