När skilsmässan äntligen var över och jag kunde flytta in i Träslottet var det högsommar. Ängen blommade, småkrypen myllrade, lövsångaren kvillrade och granarna i skogsbrynet stod trygga och mörka, sida vid sida. Tallarna i bakgrunden bar visserligen sina huvuden högre, men som Harry Martinsson säger:

Ändå är vi vad vi är

ett granskogsfolk

och med gran ska vi myllas.

Jag levde flera veckor i en dröm kring den magiska brunnen bland gulmåra, rödklöver, svartkämpar och blåklockor. Världen var stor och stilla, drömmen var här och nu. Hippien och jag vandrade i skogen och fraktade hem ett par älgskallar som vi färgade med mönja och satte som väktare i storstugan på en arabisk hylla just invid taknocken. Vi spelade, drack vin och älskade. Hippien var passionerad. Jag tyckte det var starkt och sinnligt, ibland våldsamt starkt. Jag förklarade att jag kände vad han kände. Hippien förklarade att för honom var det som att gå in i ett svart hål. Det var Passionen som drabbade honom. Det var därför han bet mig ibland. Efteråt blev han ömsint och pussades.

Inte förrän maskarna började kräla i mulltoan städade vi.

Sedan vällde barnen in, och grannbönderna. Jag kastade in hö, knöt skor, läste sagor, bakade sockerkaka, bryggde kaffe och tänkte på Aristoteles ord: sinnevärlden är den sanna världen, de platonska idéerna bara en abstraktion. Trots förälskelsen försökte jag behålla min klara tanke. Jag hade ju trots allt klarat av grundkursen i filosofi. Jag försökte existera här och nu, förena en aristotelisk ontologi med en deontologisk etik och utföra kärleksfulla handlingar, i tron att handlingarna i sig själva var goda och skulle färga världen med kärlek.

- Är du en riktig bondmora? undrade Hippien och log spjuveraktigt. Han tog barnen och bönderna med sig för att fortsätta höbärgningen och lämnade åt mig att improvisera ihop en middag till hela gänget.

Jag öppnade kylen. Där fanns potatis, lök, morötter och tångmjöl.

Jag öppnade frysen. Bland frosten syntes en hel massa köttpaket. De flesta visade sig innehålla lammkött. Nästan alla bitar hade ben. De skulle aldrig hinna tina tills höbärgarna kom tillbaka, förstod jag. Efter mycket letande hittade jag en benfri bit. Jag lät folien sitta kvar och tinade den i vedspisens ugn medan jag satte på vatten och skalade rotfrukter.

Nästa moment, att ansa biten från fett och skära den i småbitar, visade sig mycket tidsödande. Till slut fräste jag bitarna med hackad lök, kryddade och hoppades på det bästa.

 När Hippien kom hem läste han på frysetiketten.

  - Slaken? Det är väl sånt man ska göra sylta av?

   - Det fanns ju inget annat kött som jag hann tina. Man tager vad man haver. Hur vet du att man ska göra sylta av den? Har du gjort sylta nån gång?

    - Självhushållning av John Seymore. Läs den. Allting kan tas tillvara.

Köttet visade sig vara det segaste vi någonsin ätit. Rune, som var ägare till höskullen såväl som till det hädangångna fåret, skrattade gott åt mina matlagningsförsök och konstaterade att jag hade en del att lära mig om livet på landet. Jag bad om ursäkt, rostade bröd och kokade vaxbönor så att maten skulle räcka, hjälpte barnen att skära småbitar, försökte hålla god min och svara på böndernas frågor.

- Du kommer ju från storstan. Vad tycker du om kulturen på bygden?

- Är du feminist?

- Står du pall för ett isolerat liv i längden eller är det bara den här gröna vågen som det heter?

- Ja du lilla däka, den här tjommen du har träffat han är ju en rå sälle men han har ett gott hjärta. Det är karlatag!

Plötsligt blev jag bara så jävla trött. Jag ursäktade mig med att jag skulle gå ut och röka. Jag följde grusvägen som upplystes av fullmånen, såg röken från min cigg ringla uppåt granarna och blåste min fråga till skogen.

- Nej! skrek en gran.

- NEJ! skrek en annan. Platon har rätt och Aristoteles fel.

 - För helvete! horjade en tredje. Utilitarismen är den enda sanna läran!

Jag hade uppenbarligen hamnat i en filosofisk skog. Det var ju en tröst.

 - Kan ni förklara er lite närmare? undrade jag.

 - Skrota den deontologiska läran! Du kan inte bara vara god om du inte får tillbaka, och om det inte tjänar ett realistiskt syfte! väste en femte gran. De stod tydligen i symbios med varandra.

   - Det kan jag väl? Jag är bra på att vara god!

   - Jojo, lilla fröken, men det lönar sig inte i längden! susade den utilitaristiska granen till svar.

   - Vad har ni barrträd emot Aristoteles då? ropade jag med min bästa mezzosopran.

    - Han tar inte hänsyn till den sanna idén om kärleken, viskade en lågvuxen gran med intim stämma. Han förstår inte att den är en reciprok idé. Att det gäller att ge och ta för att uppnå det högre, ideala tillståndet. Känna vad den andre känner.

När jag kom tillbaka till Träslottet var bönderna på väg hem. Hippien och jag hade en lång diskussion om begreppet solidaritet framför vedspisen. Vi kom inte överens, men vi hjälptes i alla fall åt att fixa sängplatser åt de fyra barnen.

Nästa dag gick jag åter ut i regnet. Jag gick västerut, där jag aldrig förr hade varit, och hittade en gammal torpgrund där jag satte mig att meditera i min vita regnkappa. Aristoteles och Platon hängde i luften ovanför mig. Tiden stod stilla.

Trots att jag flitigt både strövade och gick vilse i skogen under de tjugo år jag bodde i Träslottet hittade jag aldrig just den torpgrunden igen. Det kan förstås ha berott på mitt dåliga lokalsinne. Men jag är tveksam.

Ganska snart slutade jag skriva dagbok. Mitt lokalsinne blev allt sämre. Hippien ledde mig på svamprundorna, det var ju hans skog. Han citerade indianerna: ”Skogen är vår hud” och ”Den som hägnar in marken skändar Moder Jord”. Att han utropade Träslottet till ett Kungarike med Jaktförbud, vilket bönderna ondgjorde sig över, tyckte jag var ärevördigt. Jag sydde en flagga till hans ära. Att han ändå ständigt klagade över grannarnas gränsintrång på rotvältor och över massavedspriserna bjöd jag på, i deontologisk anda.

När hösten började fick jag ett vikariat som vårdbiträde. Sedan fick jag jobb som gymnasielärare i svenska och filosofi. Jag rockade loss. Vi släpade in en hel klippa i klassrummet och lät eleverna klättra upp på den för att de skulle få erfara solipsismen, och in i grottan för att förstå Platon. Vi monterade in fiskar i isoleringen i biologiklassrummets vägg, och tyger i slöjdsalens. Min kollega var lika entusiastisk som jag. Om nätterna drömde jag om polkagrisportar, filosofiska och diagonala. Kunde man inte ha dem för att förstå verkligheten fick man väl böja dem för att passa den, tänkte jag. Man kunde ha dem inomhus som inramningar, eller klädhängare. Jag hängde en jutesäck på en och en päls på en annan i drömmen. En satte jag på garageinfarten för att göra reklam för Willy Wonka.