Sötbarnet kom också i februari, två år senare. Värkarna började på natten. De var mer aggressiva än förra gången, så jag anade att det var bråttom. Ändå ville jag inte väcka Hippien i onödan. Jag tänkte att om det inte var allvar så skulle han spara krafterna till jobbet. Om det var allvar skulle han spara dem tills det var dags.

Snön stormade, virvlade, härjade. Djupet en halvmeter, sjuttio centimeter, en meter. Själv vågade jag inte skotta. Jag ville inte föda barn i snön.

Klockan fem var värkarna regelbundna och jag blev tvungen att väcka Hippien.

Hippien ringde till grannbonden.

- Idag måste du väl inte köra och jobba? sa han.

- Vi ska föda barn!

- Det var ju ett jävligt olämpligt tillfälle, sa bonden.

Efter en kvart hade bonden plogat. Hippien packade in en regnkappa och en sax i Silverpilen och beredde sig på det värsta. Han verkade påtagligt nervös. Vi satte av Bästgrabben  i en snödriva hos grannarna och åkte genom snöstormen till BB. Resan tog två timmar. Jag stod upp i bilen och kved.

Jag stod upp som en djungelkvinna och födde Sötbarnet på ett plastskynke. Hippien sjöng. Det hade dom aldrig varit med om förut på BB.

Jag såg i öster

jag såg i väster

jag såg i söder och jag såg i norr

och överallt såg jag vackra flickor

men var fanns hon jag såg i fjol

ja var fanns hon jag såg i fjol?

Först trodde jag hon var en pojke.

-Titta en gång till, sa barnmorskan.

Navelsträngen hade lurat mig.

Om Bästgrabben var det vackraste på jorden var Sötbarnet det vackraste i himlen. När vi kom hem till Träslottet och la henne på fårskinnet parkerade Bästgrabben alla sina finaste bilar runtom och betraktade underverket med vördnad.

Himlen krävde sitt. Med Sötbarnet föddes en oro. Hon föddes med min förkylning. Efter två veckor var de små luftvägarna så igentäppta att hon fick svårt att andas.Vi for i ilfart till sjukhuset. Jag ammade och bad, och Sötbarnet föddes igen.

Jag föddes också igen.