Barnen växte upp och började leka. Träslottet förvandlades till ett kojbygge och ett legoparadis. Trollskogen blev till en by med krattade gångar, borgmästare, tjuvar, alkoholister och datortek. Spöket skymtade mellan granarna och granngrabbarna var i sitt esse.

Det fanns inga flickor att leka med på bygden, så Sötbarnet fick spela fotboll, hugga ved och LANa som alla andra bondgrabbar. På detta vis grundlade hon ett utmärkt bollsinne och en oemotståndlig androgyn utstrålning.

- Pappa, berätta en saga med munnen! sa Bästgrabben vid läggdags.

Hippien berättade sagan om pojken och flickan med propellermössan och kaninen, den som han en gång hittat på till sina äldre barn. Storyn var både fascinerande och mystisk, men jag förstod mig aldrig riktigt på strukturen. Pojken och flickan kom liksom aldrig ner till underlandet och upp igen, utan landade alltid vid ett ofantligt frukostbord med tusen rätter. Kanske hade sagan ett pedagogiskt, näringsfysiologiskt syfte? 

Jag berättade sagan om Räven.

Det var ju en miljövänlig skola, så vi lät Räven komma in i klassrummet och hälsa på då och då. Han var så trevlig, och barnen uppskattade besöken. De gav honom en egen bänk och en blå mössa. Han verkade vara riktigt intresserad av geografi.

Men så en dag var det en elev som provocerade Räven lite för mycket. Kanske var det ett suddgummi som blev kastat, eller en penna som blev snodd. Räven gjorde ett jättesprång över hela klassrummet och rusade sedan mot dörren för att försöka komma ut i friheten. När eleverna försökte hålla honom kvar rev han ner alla böcker och pärmar från hyllorna. De släppte ut honom på skolgården. Då rev han ner alla fönstren på skolbyggnaden och sedan rev han ner hela himlen. 

 - Vad fanns bakom himlen? frågade Sötbarnet.