18.
Rick var en god vän, jag ville att det skulle vara så. Jag ville gärna tycka om honom, han var Rubens kompis, och därför viktig för mig. Vi snackade om mycket på nätterna. Han var ofta kritisk eller undervisande. För honom var världen enkel, det fanns rätt och fel och ingenting däremellan. Han beundrade Ruben, och tyckte om att mana på honom. Jag tänkte att det var som om Rick ville sola sig i Rubens glans, som om han fick sin del av spänningen genom att vara påhejare. Själv var han tillräckligt feg - eller tillräckligt klok - för att hålla sig på sidan om. Det blev nästan klibbigt kletigt. Ibland undrade jag om hans dyrkan var sexuell, om Rick och Ruben delade mer än vänskapen. En gång på en fest såg jag en ung tjej slicka deras öron turvis. Jag åkte hem, och Ruben följde med mig. Efter den gången utmanade Rick inte mig på det sättet. Han framhävde i stället sin lojalitet gentemot Ruben.

19.
Första gången jag träffade Erik var hemma hos honom i Villastaden. Det var natten mot julafton. Ruben var med sin dåvarande flickvän i sitt rum och jag sov på soffan i vardagsrummet under en rutig filt. Jag vaknade mitt i natten av att Erik satt i länstolen och tittade på mig. Jag hade inte tagit bort sminken och kajalen måste ha smetat ut till svarta ringar runt ögonen. Bakom Erik såg jag Martas målningar. Det var några månader sedan hon dött. Erik ville prata. Hans ord var vulgära, eller åtminstone råare än de jag var van vid. Det var lite obehagligt, men jag försökte tänka att han inte menade allvar. Sedan pratade han om böcker. Jag kunde inte minnas en enda boktitel och knappt någon författare. Det var så korkat, för jag hade sagt att jag läste mycket. Det var som om jag försökt imponera, som om jag ljugit. Småningom blev det morgon och vi önskade varandra en god jul. Ruben körde mig hem. Det var en konstig början på en konstig julafton. Ruben och Erik skulle fira utan Marta. Jag skulle fira ensam.

20.
På Eriks begravning var Iris klädd i vitt, den kinesiska färgen för sorg. Hon var tre veckor gammal. Sorgen var så stor och samtidigt var glädjen över det lilla barnet så närvarande. Jag satt längst fram med Iris i famnen och Danne bredvid mig. Min kropp var ännu frodig av barnet och brösten som spände av mjölk fick klänningen att glipa. Ruben satt en bit ifrån. Han såg förstelnad ut, ansiktet var utan uttryck, kroppsspråket var obefintligt. Hans tjocka mörka hår var välkammat, han var slätrakad, oklanderig elegant i sin mörka kostym, vita skjorta och svarta slips. Jag undrade hur det kändes i honom. På begravningen fanns de som han uteslutit ur sin tillvaro. Där var Eriks sambo. Där var Rubens gudmor som fungerat som Eriks andra adoptivmor. De hälsade på mig och Danne, och välkomnade Iris men ingen noterade Ruben.

21.
Jag avskydde Rubens intresse för krig och vapen. Alldeles i början av vårt förhållande försökte han få mig att ta vapenlicens så jag kunde skaffa honom ett skjutvapen. Själv kunde han inte få licens för han var dömd för misshandel. Det var hemskt. Han tryckte på och ville inte ge upp. Slutligen svarade jag att jag hellre sköt mig själv än lät honom göra det. Då gick han till vapenaffären och köpte en äkta SS-rock för massor av pengar. Den hade han sedan på sig på många fester.

22.
Ruben hade ändrats och blivit mera skrämmande. Det var inte så att han skulle ha blivit våldsammare, men våldet hade ändrat karaktär och gick djupare inåt. Förändringen syntes i utseendet också, det var något med kroppshållningen som inte stämde. Ruben var lika säker och aggressiv i sina påståenden som förut men de var ofta totala påhitt eller rena lögner. Det var tungt att vara honom till lags. Han krävde omedelbar lydnad och medhåll i allt. Om han upplevde att han inte fick det han ville körde han i väg med gruset sprutande under däcken. Han kunde inte alls vara ensam så han brukade ta hunden Buddy eller Iris med sig. Ibland var han borta många timmar men han kom alltid tillbaka till natten. Då han var borta var han helt försvunnen, han var inte hos Rick, och han svarade inte i mobilen men han skickade textmeddelanden där han använde grova könsord och hotade att stympa mig.

23.
Det kändes vidrigt att Ruben övergivit mig. Jag kunde ha dött, och han skulle inte ha vetat om det. Jag funderade över hans hat, men förstod inte varför han i så fall alltid ville ha mig. Och vad han ville mig. Varför han behövde mig, varför han gjorde han mig illa. De där nattimmarna var de värsta. De började alltid med vrålet. Hans ansikte lyste vitt och munnen var stor och mörk och vrålade ord som blev så hemska att jag ibland inte kunde höra dem men jag såg dem komma ur munnen. Sedan kom tjuren, hans tjur, den han blev till, och klöv mig. Det gjorde ont. Ont. ONT. Och tjuren fortsatte, stånkade och svettades och hans händer var hårda och kalla och knådade mig och munnen åt mitt ansikte, stängde sig runt det, kvävde mig. Och efteråt de mjuka orden ”Du är den bästa”. Men då var allting alldeles försent.


© Mia Bergenheim