58.
Ännu en sommar hade börjat och jag kände på mig att det snart var dags. Jag hade än en gång existerat mig genom en vinter och genomlevt en vår utan att ha haft närvaron att upptäcka livet omkring mig. Jag hade vandrat längs med stränderna och sett havet stängas in av isen och sett allting stanna av i lugn vila. Sedan hade jag sett isen släppa sitt grepp och jag hade sett hur vågorna jagat varandra fria och blåa med vita skumhattar på topparna. Jag hade frusit och jag hade värmts av solen men jag hade inte noterat någonting av det. Jag hade varit helt upptagen med att i min själ låta det jag måste göra utforma sig. Min intuition hade fått styra och jag hade blivit Ruben eller åtminstone varit i hans hjärna, jag hade låtit mig beslagtas av det svarta. Jag hade varit tvungen för jag behövde förstå. All min energi och tankeförmåga hade gått åt till att samla styrka för att utföra det jag måste för att överleva, eller för att skapa mig en framtid.

Jag hade ingen uttalad plan eller ens ord för min drivkraft, men jag hade vetskapen och jag visste att jag var den enda som hade den, och därför måste jag vara den som åtgärdade.

Jag måste välja rätt tidpunkt för att min handling skulle få rätt verkan. Mitt mentala dolkstick måste vara väl avvägt, det måste träffa alla sårbara punkter och det måste utdelas med precision för att uppnå fulländning. Det skulle handla om finess och vara konst. Missförstå mig inte, med fulländning avser jag det ofulländade, det som lämnar en möjlighet, eller ett hot, det som ger utrymme för betraktaren, eller tolkaren. Eller, som i det här fallet, mottagaren. Den stora konsten är alltid ofullständig, den är aldrig färdigförklarad. Den berör.

I mig fanns vetskapen om haren, om det oförlåtliga. Jag hade aldrig stannat, inte efteråt, ens. Många år hade gått och - som man så vackert brukar säga - mycket vatten hade flutit under broarna men jag hade inte glömt eller förlåtit. Du-dunket levde vidare.

Sommaren var här och det förvånade mig egentligen att det var på sommaren allt skulle avslutas. Eller påbörjas, det handlade om hur jag valde att se det. Till min karaktär var jag en sommarmänniska, jag skulle ha trott att min tid för sådant som skulle hända intill skuggan, bortom min egen identitet, utanför min själ, att det jag skulle komma att göra som en annan skulle ske en annan årstid. Säkert var ändå att tiden var inne, den var given sin mognad, den var som jordgubbarna i trädgårdslandet.

Det var inte alls komplicerat, det handlade bara om timing. Om man plockade bären för tidigt var de råa och träiga, väntade man för längre tog de hånskrattande skatorna skörden.

Det hade tagit mig en lång tid att lösgöra mig från allt det jag formats till. Det hade egentligen tagit hela mitt vuxna liv. Först att formas till den jag blivit och sedan att försöka lösgöra mig. Det var klart att jag inte kunde lösgöra mig från den jag var, den personen fanns ju inte, hon var påhittad, hon var ett fantasifoster som skapats i Rubens vilja. Men hon hade tagit över mig och jag visste inte vart den jag hade varit avsedd att bli hade försvunnit. Men jag hade givits möjligheten till frihet och den chansen vågade jag inte missa. Jag var skyldig Christina tacket, hon hade givit mig en öppning, ett hål att fly igenom. Den öppningen hade aldrig funnits tidigare.

Ruben hade sagt att han hade försökt såga av grenen. Han hade fått det att låta som motorsågen sågade och sågade så att köttslimsor och blod virvlade omkring, vilt. De där kringflygande kroppsdelarna befläckade mig. Ruben beskrev det som att jag varit så genomäckligt rutten att jag nästlat in mig i hans fysiska varelse, att mitt kött blivit hans, att han sågade så att kroppsdelar lossade men de var hans egna och den grenen som var jag satt för evigt omsnodd hans hjärta.

Jag ville inte vara där. Jag hade aldrig velat vara där men för att jag varit för feg för att säga sanningen hade jag hamnat där. Jag hade gått vilse, men jag hade aldrig erkänt det, jag hade svalt bitterheten och stannat. Jag hade ju lovat. Sedan fanns ju en möjlighet att jag hade velat vara där men att Ruben trots allt hade rätt. Det kan ju hända att mitt eget val varit att jag aldrig vågat kärleken, eller ens försöket. Det kan ju hända att mitt val nu måste vara annorlunda, att jag äntligen skulle göra det jag måste och samtidigt för evigt ta avsked av det jag kanske kunnat vara. Det kan ju hända att det faktiskt behövdes en Christina med alla sina barn för att ge mig livet, eller leken, på sådana villkor den vanligen lektes.

Jag kände mig som en lysten fransyska. Jag var vild och glödhet och passionerad. Jag var en femme fatale som hade låtit all min inneboende hetta knoppas i en längtan som aldrig slagit ut i blom. Jag var en blodröd ros. Ruben hade brutalt klampat in i min rosengård. Han hade stigit på taggarna och söndrat stjälkarna, han hade inte gett mig solen, daggdropparna, utrymmet. Nej, han hade kommit för att skövla, tukta, kuva. Vilda rosor låter sig inte kuvas men de kan frysas ner. Om de ges en möjlighet att tina, om de finner utrymmet att blomma gör de det med en sprängande intensitet. Ve den man som står i vägen för en sådan blomning!

På våren hade Buddy dött. Han hade varit gammal och hade haltat länge, men han hade varit glad och verkat nöjd och hade antagligen varit den sista som litade på Ruben. Det var väldigt sorgligt på ett stillsamt sätt. Buddy hade varit med om mycket för att vara hund. Han hade förtjänat ett bättre öde. Efteråt kom Iris med skolbussen. Ruben tvingade henne att röra vid den dödsstela hunden. Det var hans sätt att förklara döden för sin dotter och jag berördes mycket illa.

Att Ruben gjorde något så fasansfullt mot Iris kan ha varit den signal jag behövde, kanske var det mitt sista ess, det jag väntat på för att kunna spela ut min hand. Ruben ville in i andras tankevärld, han ville påverka dem han trodde sig älska. Det var ett spel, men ett falskspel, ett spel där det bara fanns utdömda. Jag hade i många års tid sett vad han gjorde med Danne, hur han svek i det stora men var lojal i det som saknade betydelse. Jag hade sett Ruben nästan ätas upp av sina inre demoner då han inte helt kom åt att påverka Dannes i hans stora sorg. Rubens avsikt hade varit att göra döden till en skam som han ville tilldöma sina barn att för alltid bära med sig. Men skammen var Rubens egen, eller kanske hade han fått den i arv av Marta, men den skulle inte någonsin få tillföras mina barn. Ruben hade inte förstått att jag genomskådat. Han förstod inte ens att jag aldrig skulle tillåta att mina barn besudlades.

Sommaren var ljum och ljus. Jag mådde bra i det milda med alla färger och ljud och dofter. Jag blev omhuldad av havet, det var alltid där i bakgrunden med sin trygghet och sitt vågkluck, det fanns som en saltig påminnele med doft av tång och med ljud av sjöfåglar. I sommaren fanns också den solstekta sanden som doftade barndom. Och där fanns båtarna, och den härligt starka lukten av bensin. Där fanns barnens glada röster, hundarna som skällde, matklockorna som pinglade. I sommaren fanns hoppet om idyllen.

Jag hade tagit som vana att ligga på stranden på ett blåspräckligt överkast och känna efter, att låta sommaren älska mig, gå in i mig och förbereda. Solen brukade bli små nålsticksaktiga prickar inanför ögonlocken och då det blev för hett vände jag mig på mage med näsan mot överkastet som var gjort av olika slags småblommiga tyger och sytt i lapptäcksteknik till ett vackert stjärnmönster. Vi kallade överkastet för Tyget.

En tidig morgon ringde Ruben. Han sade att han hade ett viktigt möte och behövde min kvinnokraft. Och jag hade funnit kvinnan i mig, jag var redo. Jag hade kanske kraften, eller åtminstone modet. Det var dags.

Vi träffades på stranden. Sanden var kall av nattens fukt och solen nådde inte fram. Det var bara den yttersta bryggspetsen som fick bada i några solstrålar. I vasskanten till vänster krökte svanparet sina vita nackar i en kelen omfamning. Ur grannens skorsten ringlade tunn rök. På badstranden snett mittemot var det ännu tyst men från småbåtshamnen hördes några röster.

Jag hade tagit bilen för att få med mig allt. Ruben väntade på stranden med ryggen mot havet. Han var gubbprydligt klädd i beiga långbyxor och mörkblå pikeskjorta, bruna seglarskor och brunt bälte om magen. Han hade blivit brunbränd och färgen klädde honom. Han såg nästan romsk ut och den lätta sommarbrisen lyfte upp en krusning på havsytan bakom honom. Jag hade en tunn vit trikåklänning över min röda bikini. Mitt långa hår hade blekts i solen. Jag steg ur bilen och såg på Ruben en stund. Jag kände mig utanför mig själv, det var konstigt att jag inte var nervös. Jag såg på Ruben och han såg alldeles annorlunda ut. Han var plötsligt liten som en sårbar insekt. Det var som om jag bara behövt sträcka ut lillfingret för att skuffa honom ner i helvetet. Vi gick långsamt mot varandra. Han sträckte ut armarna, drog mig intill sig. Mitt huvud nådde knappt hans bröstvårtor, kanske var jag i höjd med hans hjärta för jag hörde hur det dunkade.

Den förtrollade stunden var inne och scenen var min. Jag lossade varligt Rubens händer med blicken i hans. Jag tog ett par steg bakåt, dansade dem faktiskt. Jag kände hur jag glödde, jag var definitivt där i nuet, koncentrerad. Det kändes bra, ja, skönt. Med korsade armar böjde jag mig framåt och tog i klänningen med båda händerna en bit upp på var sitt lår. Sedan rätade jag ut kroppen och stod bredbent barfota framför Ruben i sanden. Då han ville närma sig fångade jag honom med min rörelse, mina händer drog klänningen i ett ryck över huvudet på mig.

För längesedan hade jag drömt om att bli pärlfiskare. Då skulle jag ha dykt efter pärlor och min kropp skulle ha varit lika stark som den kändes just då.

Klänningen virvlade kring mitt huvud och landade en bit bort. Ruben antog utmaningen, det verkade som om han vuxit igen. Leendet bredde ut sig i munnen men ögonen var hårda. Jag vek inte undan med blicken, eller kroppen för den delen. Ruben öpnnade bältet med ett ryck. Det verkade som om han tänkte slita det ur byxorna, det såg ut som om han tänkte ge mig ett rapp. Jag gungade till med underkroppen, släppte inte ögonkontakten. Rubens blick flackade lite men han lät byxorna falla och klev ur både dem och skorna.

Jag snurrade runt i min röda bikini, vacker nu. Stannade upp med ryggen mot Ruben, knixade av mig trosorna och parerade honom då han skulle greppa mig. Jag stannade i dansen, sökte hans blick. Han var med, kunde inte annat, han lät sig förföras, stackaren. Vi dansade en varandets dans, stormig och eldig, på liv och lust. Det var en tango för två, men bara den ena skulle klara sig.

Ruben fick av sig skjortan och hans hud var knottrig. Jag slängde av mig bikinitopen och vek igen undan med snabba gungningar. Jag såg att Ruben kämpade mot tjuren som höll på att stånga sig fram. Det ingav mig ett övertag, och en viss njutning. Jag tog fram Tyget ur bilen och slängde det till Ruben. Han fångade skickligt upp det, skakade ut det i luften och lät det dala mot sanden. Tillsammans fortsatte vi dansen, vi bredde ut Tyget med blickarna fastnade i varandras. Nu vek ingendera undan, ingendera gav sig, och dansen var mera frenetisk, och därför intensivare än någonsin. I Rubens ögon kunde jag se smärtan och jag visste att jag hade rätt. Han stod inte ut med sådant han inte kunde ljuga bort.

Jag gick vidare och gav Ruben allt han önskade. Det han mest av allt ville var antagligen det som skulle vara efteråt, att få vila ut i min grotta, men jag lät honom inte få det. Han skulle ju för evigt minnas. Han gjorde som han brukade, steg upp, hade skyndsamt, var tillfredsställd. Han vandrade ner i vattnet för att tvätta bort alla dofter, alla spår. Bakom honom var havet morgonvaket, och solen träffade redan udden längst ut. Jag satt på Tyget med armarna om mina uppdragna knän, helt lugn i vetskapen om att jag snart skulle kapa mina bojor. Jag avvaktade och såg på då Ruben tvättade sig. På hans lustiga hopp syntes det att vattnet var kallt. Det var bra, för kylan påverkade hans manlighet och gjorde honom mottaglig. Jag såg Ruben vada mot bryggan och sträcka sig mot handduken. Han exponerade sin kropp i det låga vattnet som nådde honom till knäna. Utmärkt. Så kunde jag se vilken effekt mina ord hade på honom.

Och så slog jag till. Det krävde ingenting, det var bara ett ”svisch” så hade jag klippt av alla band, sågat av alla grenar. Det handlade som sagt om timing. Jag bara dräpte hans tro, det var allt. Högg, och dödade. För evigt, för alltid, oåtertagbart. Död är död, kall och svart. Nu var den hans, hans egen. Precis som skammen. Svisch. Allt var över, alltsammans.

Och jag bara satt där naken på tyget och vek inte undan för någonting. Jag bara satt där, alldeles stilla, och bara befallde, förtrollade, förbannade. Jag befallde Ruben till den svarta döden, den kärlekslösa, den ensamma. Jag förtrollade honom att drunkna i sitt eget stinkande träsk, att bara långsamt sjunka. Jag förbannade honom till evig längtan. I min självklarhet tog jag bara ifrån honom grottan, jag tog ifrån honom hoppet och jag tog ifrån honom själen. Jag tog ifrån honom hans passion, hans lust, hans möjlighet. Jag lämnade honom, för evigt dömd till sig själv.

För egentligen återtog jag ju bara det som hade varit mitt.


© Mia Bergenheim