Öde och tom i tidig ansats,
voro jord i mytens första plats,
karg som slätterna under månen,
en saga om vargarna och sonen.

Gud kommer ta sig an er ljög de,
vad finnas väl sanningar att se?
I lögnens rike voro de trygga,
med tungan vass de förebygga.

Glömt era fäders onda händer
domen sjunga då vinden vänder,
nacke och skuldrans blåaste hav,
brutet bröd doppat i blod och krav.

Hugg här fram en grav till eder,
av jord till jord bortglömda leder,
Gud är död sade Nietzsche och log,
ni höll hammaren och spiken slog.

Olycka följa olycka när tiden förgå,
gott om ont blott ord som ej bestå
med tysta piskrapp i himlens gemak,
talar natten att var tid har sin smak.