Men Marie, hur är det? Vad har hänt?” Den ljusblå ögonskuggan låg otypiskt utsmetad och höll som två snökanoner Victoria på avstånd. Marie vände sig mot fönstret, snurrade loss persiennsnörena från den lilla plasttrissan och tvinnade sträckt de två snörena mellan tummen och pekfingret medan hon drömmande tittade ut. Där drog löven virvlande runt varandra i en sorts uppgiven brandgul suck. Himlen stod plåtblå, hade börjat ta höjd och flexade nu iväg med sin klara men ändå vemodsfyllda luft. Fullständigt ändlös verkade den. Precis som sommaren alldeles nyligt hade gjort. Den som nu var över och på ett lite svekfullt sätt hade kamouflerat sitt utträde. Hastigt hade den dragit bort sitt berusande täcke och chockartat kastat ut människorna i något annat. Det låg något vaknare över tiden, kallare med mer distinkta konturer. Det var simma eller sjunk. Det var höst. Det var Maries tid.

Hon öppnade sin hand och lät mörkret falla, vände tvärt ryggen mot det dunkla rasslet och sa: ”Det är något jag måste berätta.”
Victoria, som tagen av det vardagligt teatrala spärrade upp sina klarblå ögon.
”Vad är det!? Något farligt…?” Hennes irisar dallrade som nerslängda aladåber i de uppspärrade vitorna. ”Men kom igen, berätta då!”
”Ja… Jag har inte velat, inte kunnat tror jag… Men nu… Ja, jag orkar inte längre.” Den röda polotröjan kom över huvudet. Hon kramade sig själv och tog sig för revbenen.
”Här, och här. Det ömmar så förbannat. Ja i hjärtat då.” Marie strök sin nästipp med handryggen. ”Hjälp, snälla du. Hjälp mig.”

”Men herregud.” Victoria rörde sig hastigt fram och skylde henne med all den värme och medmänsklighet hon för stunden kunde uppbåda, innan Marie självförlöst föll ur hennes grepp och gråtande rasade ner mot golvet.

De samlade ihop sig, tryckte sporadiskt fast de största bitarna som fallit av och fick kraften till att röra sig mot varuhuset. Det orubbligt grå. Det som brydde sig föga om växlingar eller sorger. Det som så många gånger tagit udden och dämpat det värsta av alla känslotoppar. Domus var stället där svåra saker tillgängliggjordes och gjordes hanterbara. De rörde sig fram och tillbaka genom innandömet och liksom mjukades upp, innan de så tog sig upp med rulltrapporna mot fiket och släppte plasten. Påsarna föll ner runt bordet och shoppingsugna människor med nyinsatta löner drog runt dem som en trygg kuliss i bakgrunden.
”Pepparmackan på det här stället är bara löjlig, har du testat den?”
Marie vred sakta bort sitt huvud som svar.
Victoria vek ner sin kropp, det prasslade till i en påse och hon kom upp med en svart tygsko. ”Jag vet inte riktigt ändå.” Hon snurrade lite på den. ”Vad tycker du?”
”Det är en tygsko Victoria. Vad pratar du om egentligen?”
”Äsch, ja jag vet inte.” Victoria prasslade ner skon under bordet igen.
”Men du allvarligt, du måste göra något, det förstår du väl? Det måste du väl förstå?” Hon la huvudet lite på sned och drog sina fingrar genom det rågblonda håret som efter sommaren fått en aning mörkare nyans. Som kaffeskeden helt utan tryck skar genom kakans glasyr trängde frågan genom. Marie lät skedens söta värme dröja kvar. Hon smakade på den, lät den klistriga massan smälta i hennes gom innan hon så tog skeden ur munnen, tog en klunk kaffe och ställde ner kaffekoppen. Victorias fräknar tycktes förena sig till ett enhetligt rödbrunt landskap. Hela hennes ansikte krävde svar. Marie greppade håret bakom nacken, la de två kastanjefärgade hårtestarna omlott med sin högra hand och drog sedan ner håret över hennes högra nästan obefintliga bröst.
Hon tog ett djupt suckande andetag.
”Klart jag förstår”, viskade Marie på utandning.
Hon förvånades. All den luften, och sedan bara ett klart jag förstår. Ventilen hade ju nyss öppnats.
”Bra Marie! Men se nu inte så förbannat ledsen ut. Försök hitta vreden. Du vet som i skolan med Veronica den där gången. Med håret, med saxen.”
”Veronica.” Ett leende kom över Maries läppar. ”Ja, nej men jag vet. Du har rätt, jag måste slå tillbaka. Jag måste ju gå. Jag vet ju det. Men hur? Han skulle komma efter mig. Och ibland, ibland… jag vet inte… Kanske är det mitt öde på något sätt.”
”Ditt öde!?” Victoria böjde bak sitt huvud och himlade med ögonen.

Mexitegelvillan med dess stora terrass låg som nedsänkt i marken och slickade i sig av sjön. Det var som att hemligheterna kring vad som försiggick innanför dess väggar tyngde ner det. Men det var med en befriande känsla nyckeln till låset i den vita dörren passade in. Äntligen. Det hade bara varit Victoria, men ändå.
Hon styrde av sig näbbkängorna, tog av sig den militärgröna yllekappan och slängde upp sin vita gnuttliknande mössa mot hatthyllan som rullade ner mot hörnet av väggen där bagen med golfklubborna stod. Skydden låg trädda i gul-röda nyanser som höstlöv över deras huvuden. Hon flickade upp mössan på hyllan, tog med sig katalogen ur sin väska och gick in och tog plats i hörnsoffan.
Gran Canaria, Rhodos, Turkiet, Kreta. De nariga fingrarna strök över de glätta sidorna fyllda med klarblått vatten, slösande sol och soligt avslappnade människor. Var spelade egentligen ingen roll. Bara hon fick åka. Dit där det fanns värme, sol, bad och ett otvunget sätt. En oas mitt bland kylan som annars alltid blåste genom hennes vardag. Dit ville hon. Om så bara för en vecka. Det skulle påbörja hennes läkning. Hon visste det. Bara hon kom iväg. Bort.

Den eftermiddagen hörde hon aldrig hur den röda Opeln rullade in på gårdsplanen lite tidigare än vanligt. Inte heller hörde hon Peters som alltid distinkta sätt att öppna dörren på. Hur han hängde upp jackan på galgen och borstade av sina axlar. Och sedan hur systempåsen med whiskyflaskorna klirrade till när han kort senare tog av sig skorna, passade in de i skohyllan och med en fängslad suck trängde djupare in i huset.

Marie kunde känna lukten av sin egen solvarma hud. Havsbrisen, de grillade spetten, vinet, sorlet på stranden, vinden, rösterna…

”Vad gjorde du idag då?”

Återkomsten till verkligheten fick Marie att hastigt lägga ner katalogen och resa sig upp. Även fast hon såväl visste, så sökte hon. Lavinen av raseri var på väg mot henne igen. Hon blev tyst och stilla.
”Ja, jag såg ju hur du gick och svassade med din runda lilla röv på stan idag.”
”Jag var med Victoria. Vi var in på Domus och fikade på Café Fluff och sedan gick jag in på resebyrån för att hämta en katalog på hemvägen efter att vi skiljts åt.“
”Köpte ni nåt då?” Peters röst tog fart.
”Lite smågrejer, jag köpte en kjol på rean och Victoria ett par tygskor. Vi satt mest och fikade.”
”Ring och fråga om dom.”
Maries minspel fastnade i en frågande min.
”Ja, om skorna. Fråga vad dom kostade.”
Han stötte iväg Marie efter väggen. ”Men så ring då för helvete!”
Peter ställde sig bredvid henne när hon slog numret. Ringtonen drogs ut och verkade med varje puls bli allt längre, innan den så försvann och hon försiktigt hängde tillbaka telefonen.
”Svarar inte… hon är inte hemma.” Marie la armarna runt sig själv, sänkte blicken, tog ett steg åt sidan och lutade sig mot väggen.
”Flytta på dig din jävla hora.” Peter tryckte iväg henne igen. ”Numret!?”
Det prinskorvsliknande pekfingret fick telefonens fingerskiva att bestämt och distinkt spinna fram och tillbaka. Han sänkte telefonen till sitt bröst, höll för den och vinkade till sig Marie.
”Inte hemma säger du?”
”Hallå. Hallå… Hallåååå…” Peter klippte av Victorias lite irriterade röst genom att lägga underarmen över klykan.
”Inte hemma? INTE HEMMA! så du känner inte igen rösten? Är det så? Förvirring? Demens? Eller hör du dåligt? Nej men så passande. Otillräknelighet. Vad enkelt!?”

Klapp! Scen ett.

Marie hörde tonen från telefonen tystna med smällen. Som plasten var det något som sprack. Raseriet. Hatet som lyste igenom allt dött.
Bara titta rakt fram och gör dig så liten som möjligt försökte Marie tänka. Vad som helst förutom att gråta. Aldrig mer. Vadsomhelst förutom gråt. Med funderingarna kom.
Klapp…
Peters knä fick Marie att vika sig dubbel.
”Så du tror att jag tänker finna mig i att du svassar runt på stan och dessutom ljuger för mig? Tror du det…? Är det vad du tror din satans jävla hora!?”
Marie sträckte upp sig lite, gjorde en ansats till att bemöta det vansinniga.
Klapp…
Hennes mage absorberade en spark och fick henne att återigen komma till en sorts hukande ställning med armarna runt nederdelen av sin bröstkorg.
”Peter…”, började hon svagt.
Klapp…
Telefonen kom återigen med ett ringande ljud över hennes högra tinning och det svartnade till framför hennes ögon. Huvudet kom på sned och hon tittade upp. De stora glasögonen låg som dimmade montrar över det köttiga ansiktet med ögon som var fullständigt otillgängliga. Sladden var nu avskiljd telefonen och svängde hotfullt efter den senaste smällen. Den var på väg igen. Hans underläpp vittnade av hans eget bett.

Klapp! Scen två.

Plastflisor från telefonen ligger utspritt runt henne, sladden är dragen ett varv runt hennes hals. Byxorna och trosorna är nere vid anklarna. En lukt av blod, sperma och könsorgan. Äcklet i henne får henne att grimasera, vilket bara gör smärtan än värre. Hon drar upp sina byxor, knäpper de tre översta knapparna i blusen och tar sig staplande mot köket och går förbi tv-rummet där han sitter med ryggen vänd mot henne. Hon hade inte ens sprattlat, inte ens försökt. Det var precis som alla de andra gångerna. Hon hade faktiskt inbillat sig att det skulle bli annorlunda nu. Men allt hade blivit precis som det alltid varit. Ett dån, sedan förödelse. Följt av Whisky och nyheterna. Helt enligt tablån.

Marie trycker ut ett gäng isbitar och lägger de i en plastpåse som hon håller mot ansiktet. Det sticker. Men det lindrar. Den smutsiga känslan börjar sprida sig i kroppen.
Han vänder sig om.

”Alltså Marie…”

Blicken, som i raseriet varit stel och intensiv, som en laser av hat, orkade nu knappt ta sig genom glasögonen. Som en projektor ur fokus fladdrade den över hela hennes sargade kropp och beströk henne med förödmjukelse. ”Alltså Marie… Jag vet inte, ibland gör du mig bara så jävla vansinnig. Förstår du? Kan du förstå det?”
Hon vände sitt huvud för att kyla ned den andra sidan av sitt ansikte.
”Men du, nu är det så att jag har suttit här och tänkt en stund. Den där resan du pratat om. Kanske skulle vi åka ändå? Du kan nog ha rätt. Kanske skulle det vara bra för oss.”
Marie sa inget, hon haltade upp mot sängen med tårar som blev till is över hennes kinder.
Och där låg hon. Blommor kom fram och blev till buketter. De byttes ut och trängdes. Lördag blev till söndag, och Peter kom och gick. Choklad och teddybjörnar. Och han satt på sängkanten och försäkrade att det aldrig mer skulle hända. Pratade om resan de skulle göra. Om vad de delade. Om tiden som varit, och att saker inte gick att göra ogjorda. Och det gick runt och det gick runt. Stjärnor tändes och släcktes. Och det vilade ändå en tröst i det. Att de precis som när hon var liten satt på samma ställe och registrerade allt. De försvann liksom aldrig. Nattens kappa var bara scenen de valt att berätta om historierna på. Där strålade de och gnistrade. Liksom värkte om allt som varit.

Knastret från gruset när Opeln lämnade uppfarten på måndagsmorgonen syresatte huset. Rörelsen gav henne kraft att komma ur sin halvdvala. Hon tog sig upp ur sängen och började sortera och pussla. Victoria. Vad skulle hon kunna säga till henne. Det skulle ju få ett slut. Hon hade ju lovat. Lovat Victoria. Lovat sig själv. Hon gick in i garderoben och rev ut alla sina kläder på sängen. Smyckena och de få saker av känslomässigt värde som hon fortfarande hade kvar. Vidare, ner genom hallen för att hämta väskorna. Och där mot väggen såg hon det. Hur hösten bara stod och väntade på vintern. Hon blev stilla och de två väskorna gled ur hennes händer. Årstidväxlingen stod för dörren.

Och senare den måndagen kom den.

Dörren gick upp.
Ett virkat höstlöv föll mot golvet och gjorde rum för det karga.
”Klock”, sa det.
Träffen var ren och exakt och fyllde genast atmosfären med en krispigt närvarande luft.
Och hon förvånades över att det inte varit svårare. Hon drog tillbaka järnsjuan, kände på det kalla huvudet som blivit vått och lite klistrigt av den mörka fläcken som kommit med träffen. Kände hur metallen och tyngden i klubban pendlade och liksom strävade efter ännu en träff. Kände hur kedjor i henne rasslade och föll mot marken. Klockor slog.
Klubban pendlade igen. ”Klock.”
Ett knäckande ljud som från kol som brister stötte ut från hans bröstkorg, sedan ett uff och ett sorts pysande ljud.
Så ynklig han såg ut där han låg. Utsatt. Maktlös.
Precis som hon alltid varit. Vid tillfället då han slängde in henne i väggen. Då telefonen splittrades mot hennes huvud. Då han våldtog henne. Då han tog nästintill allt av integritet och självrespekt som hon rymde. Då allt försvann. Allt. Förutom en liten, liten låga som hon lyckades skydda. Och det var den lågan som nu fått bränsle och rasade som en skogsbrand inom henne. Hon ställde sig gränsle över honom, lät sin haka falla ner, höjde klubban över sitt huvud och måttade genom hårtestarna som fallit ner över hennes ögon. Mittemellan. Mittemellan hans stora glas som alltid immade igen i hans raseriutbrott, dit strävade klubban. Hon lät branden rasa, lät lågorna slå upp och hatet knastra i henne. Lät det löpa fritt och utmynna i ännu ett klock. Så förbannat enkelt, klubban kom upp igen. Klock. Klock. Klock…

Med hallmattan drog hon honom till vardagsrummet. Den kletiga massan, det fullständigt asymmetriska och uppsvällda ansiktet lockade ut en fnissning ur henne. Hon kände hur galet det var, men kunde helt enkelt inte låta bli. Småskrattande rullade hon honom bredvid soffan och lät whiskyglaset studsa över hans feta mage och rulla ner. Hon tog flaskan och ringlade över det som var kvar. Tände en cigarett och lät den falla mot mattan. Lågor slog upp och hon vände sig om och gick med ett inre som rymde allt, men egentligen ingenting. Där fanns bara ett slukhål. Det som tidigare hjälpt henne att hålla precis vad som helst inom sig, men samtidigt gjort henne avdomnad. Men nu var det slut. Det var verkligen över nu. På riktigt. Nu fanns rum att känna.

Alla dessa frågor. Men samtidigt alla så enkla att svara på: ”Var befann du dig vid tillfället? Ja jag får beklaga att jag ställer den här typen av frågor, men… drack han mycket? Hade han för vana att röka i sängen?”

”Välkommen, 36A och rökare. Det blir till höger, nästan längst bak i kabinen då.” Rösten väcker Marie och hon rör sig bort.

Natten är svart men värmen är skön. Marie lägger den halvrökta cigaretten i askfatet, drar upp fötterna i plaststolen, greppar håret bakom nacken och lägger de två testarna omlott med sin högra hand. Hon tittar upp mot stjärnorna som ligger på samma plats som hemma och drar ner håret över hennes högra bröst. Hon kramar sig själv. Stjärnorna sitter sydda i nattens kappa på samma ställe. De brinner på precis samma sätt som för ett år sedan. För tio år sedan. För tusen år sedan. Och det strålar. Det värker. Det värker så förbannat... I hjärtat.