Man faller lätt i grävda gropar,
sitter säker på sin lott.
Lyssnar snällt när andra ropar
att normalt är rätt och gott.

Fogar sig helt tyst i ledet,
föds och dör i samma mall.
Finner inget konstigt med det,
trallar med i alla fall.

Fast djupt där inne under skinnet
finns ett barn som dansar fram
över ängen djupt i minnet
utan norm och utan stam.

Sällan lyssnar jag till rösten
som vill få mig gå i takt.
Om jag tungsint är på hösten
är jag ändå på min vakt.

Hellre vill jag följa barnet
gå till mötes hoppfull röst
än att sprattla lamt i garnet
som ger trygg och välkänd tröst.

På nattsvart hav i elfte timman
hördes rop från välkänt skepp.
Långt ifrån i tjocka dimman
hörde jag mitt namn: -Von Hepp!