Mellan kaffekoppen och askfatet
reste sig den mur
som blev hans skal
av blå rök och mannamod.

Där utanför satt jag,
varannan helg,
och försökte titta in
för att få en skymt
av min far.

Jag kunde höra honom tala
där innanför
om alkoholister och knarkare
och tjuvar och dåjävlaanåda
och betydelsen av ordning och reda.

Ibland stack han ut huvudet
ur sitt täta karla-karla-varande
och sa åt mig att
sluta smaska
eller tittade lite missnöjt på mina betyg.

Då passade jag på att vinka
för jag ville så förtvivlat gärna att han skulle se mig.

Men jag tror inte att han såg mig.

Han var nog för upptagen med att vinka på Farfar!

Det är viktigt att vara duktig!