Att sakna den rätta känslan för finkulturens
musikaliska sfär.
Symfonin, sonaten, operan, operetten, kammar-
eller kyrkomusiken.
Men att fångas av och förbli i jazzens värld
av puls och improvisationer.
Att samtidigt finna släktskapet med bluesen,
folkmusiken, rocken, gammeltjo och visorna.

Bara inte dagens dansband.
Illamåendet.

Att känna hur Armstrong griper tag i den
innersta nerven och blottar den.
Eller hur Ellingtons tonpalett färgar själen
svart, brun och beige.
Att plötsligt frigöras och sväva ut i klarinett-
toners rymd,
katapultad av Goodman eller Shaw.

Bach, Beethoven och Roman?
Utsökt musik, ja. Än se'n då?

Att pulvriseras av Basies atomriff, sjunka djupt
in i Parkers drömvärld för att i nästa
stund förhäxas av Fitzgerald eller Holiday.
Att vällustigt tänjas av fenomenet Sinatra
eller av Millers klangrika arrangörskonst.
Lunceford, Golden Gate, Cole och Hampton
- en för alla och alla för en.

Verdi, Puccini och Berwald?
Fantastisk musik, ja. Än se'n då?

Att slungas mot horisonten av Getz och Miles,
förundras över hur Asmussen förenar
stråke och strängar i lekfull suveränitet.
Låta Hawkins, Reinhardt eller Krupa öppna
världar bortom förnuftet.
Och någonstans innanför hjärtats väggar
löper Wallers fingrar amok över klaviaturen.

Stravinsky, Sibelius, Larsson?
Underbar musik, ja. Än se'n då?

Att vara ofullbordad i musikens vidd
men att ändå nå full tillfredsställelse.
Att äga den begränsning som gör
att jazzen alltid, alltid når fram.
Inlevelse, känsla och förmåga i harmoniskt
samspel. Frälsning.
Så är det. För mig.