Johan och Ove hade dött genom en fyrverkeriolycka i parken. Deras kroppar förvaltades nu i hotellets frysrum som en resurs åt forskningen och turismen. Min kompis Pia och jag kvitterade ut de båda jutesäckarna för en dag, och lade dem på gräsmattan. Om man lyssnade till speakerrösten i den medföljande i-poden och stack med den medföljande gaffeln i det porösa lätt tinade köttet, så kunde man med egna ögon se var sprängstoffet gått in i kroppen. Höger pekfinger, vänster axel, guidade rösten, som märkligt nog lät precis som Johans när han var i livet. Johan den förste. Nu var han Johan den andre, en frusen köttklump. Jag stack gaffeln i Johan på anvisade ställen. Pia gjorde detsamma med Ove. 

Vid nyckelbenet var det svårt att komma åt granatskärvorna. Jag tog sats och högg till ordentligt. Då steg ett kvidande ur Johans sargade strupe och han satte sig upp. Jag blev jätterädd. Pia tyckte att jag skulle kalla på hjälp. Jag förklarade att det var hon som måste ge sig iväg, Johan var mitt ansvar, jag kunde inte lämna honom, och Ove var ju fortfarande död.

Johan den tredje kringlade sig som en mask i födslovåndor medan Pia drog säcken över Ove, slängde den över axeln och började släpa sig mot hotellet. Jag höll om Johan efter bästa förmåga. Efter en stund började hans vrål låta alltmer artikulerade. Rimfrosten hade släppt från hans hud och blicken började klarna.

   - Johan? Hör du mig?

Johan nickade och pekade mot jutesäcken. I  botten på påsen låg hans kläder, en röd uniformsjacka och matchande byxor med revärer. Jag hjälpte honom att klä på sig. Sedan gick vi tillsammans över ån till servicehuset på andra sidan, där han bodde. Såren verkade nu nästan helt läkta, håret lockade sig mörkt och hyn strålade av ungdom och hälsa. Johan berättade om äventyren i parken och förklarade hur mycket han saknade sin kompis  Ove. På servicehemmet hälsades vi välkomna och blev serverade kaffe.

Polisutredningen av händelsen försvårades av det faktum att den ena polisen ljög hela tiden. Hans namn var ironiskt nog Frank.