Drömmande om natthimlens praktfulla famn,
seglande evigt mot dess fjärran belägna hamn,
där kärlek simmar genom galaxers tysta rum.
mot en gryning för läppen som blivit stum.

Falskhetens mask av månen en gång.
över karga berg hördes dess sång,
det voro vargtimma till förmån,
men för sömnen ett helgerån.

Däri stjärnhimlens mycket mörka mystik,
främmande tystnad med säregen akustik,
jordlikt hjärta brinnande av de ord som löd,
sagolikt vilande som solens bråddjupa glöd.

Fann dig lysande där som solen sig glimma,
en kärlek bortom daglig och nattlig timma,
främmande fröjd likt stjärnans många år,
fylla de galaxer som var tomma igår.

Tidens alla öden och livets ständiga sus,
stjärnstoft lik av hjärtats sprakande rus,
ett svärd blott för kärlek lyftas först,
i det vakuum som glömt all tröst.