Sanningen är den att jag ljuger.
Det är alltid en bra start. För hur mycket hon än frågar, hur många gånger hon försöker få mig att berätta och känna efter så står jag kvar utan svar till henne. Sanningen är den att jag ljuger.
Jag älskar henne inte, vill inte ha henne i mitt liv och låter henne gå. Det gör inte ont för hon är inte jag, hon är en annan som känner något annat. Hennes känslor är för stora, för starka och för långt bort från mig.

Jag kan sakna henne på morgonen, när någon annan sitter vid mitt köksbord och dricker av hennes te. Jag kan sakna henne på natten, när någon annan kysser min kropp, jag kan sakna henne när jag ligger ensam i sängen. Men jag gör inte som hon, jag känner inte som hon. Hon är en annan än jag och jag vill få vara själv.

Sanningen är den att jag ljuger. Saknaden känns mer än all den kärlek jag inte klarade av att känna, saknaden gör mig illa. Den gräver stora hål av tomhet i mitt frusna hav, stora hål av tomhet i mitt inre. Jag vet att hon vill att jag ska längta efter henne, att vi ska vara något tillsammans hon och jag. Hon säger att hennes kärlek räcker till två. Jag säger att min kärlek inte finns till för en. Hon ber mig stanna kvar, stå kvar, vänta ut. Lyssna till det hon säger att hon känner mellan oss.
Jag känner inte. Jag ser inte. Jag hör inte. Jag vet inte ens om jag är. Utan känslorna, utan impulsiviteten finns ingen kärlek.

Jag älskar henne inte. Det kommer jag alltid att göra.