En avbruten gren på en mossig sten
låg så ensam och undrade stilla
över allt det som varit och det som var marigt
att tänka gör tankarna illa

För trädet som fanns långt bort någonstans
var för evigt för grenen försvunnen
och inget fanns kvar av det som då var
den tiden var redan då svunnen

Men tiden den går år efter år
och mossan den växer och gror
grenen så täcks och kärleken väcks
mellan mossan och grenen så stor

Där vilar de nu de käraste tu
på en gråsten i vårens solljus
och sover så sött men se de har fött
en blomma som vajar i rus